Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Svenska fornminnesföreningens tidskrift. I, 1. Af E—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Granlund, framhåller lifligt ordspråkens foga
uppmärksammade betydelse och beteckuar dem såsom den »första och enklaste
frukten af en ursprunglig poesi, som uppstått och Jefvat på folkets
läppar». Att förfödrens verldsåskådning, lefuadserfarenhet, sedliga
uppfattning och öfverhufvud taget de hos dem förherskande idéerna
och grundsatserna blifvit förvarade i en mängd ännu existerande
ordspråk af mer eller mindre hög ålder, är obestridligt, äfvensom
det måste antagas, att en del af dessa äro lemningar af gamla
skaldeqväden. Förf. hänvisar, med anledning häraf, ej blott
forn-foj skaren, utan äfven kulturhistorikern, socialpolitikern,
konstkännaren och skalden till det ordspråksförråd, som fortlefvat, under
det att så många generationer vandrat all verldens väg, tack vare
djupet eller skarpsinnigheten i tanken, det träffande i
anmärkningen, det lekande och qvicka i framställningen eller andra
för-tjenster, som gjort, att det ej bortförts af tidens ström jemte så
mycket värdelöst, som uppkommit på det i fråga varande området.
Såsom ett särskilt bevis för vissa ordspråks höga ålder framhåller
förf. den omständigheten, att alliteration förekommer i dem, och
betecknar dem i hvilka både alliteration och slutrim finnas, såsom
de fullkomligaste eller åtminstone de mest konstmessiga. Synnerligt
intressanta äro de af förf. gjorda ordspråksgrupperingarna, der de
gamles lefnadsvishet, deras rättsbegrepp och de egenskaper, som
karakteriserat det svenska folket från urminnes tider, framträda i
hela sin ursprunglighet. Det är som om i dessa ordspråk, hvilka
vandrat genom det ena århundradet efter det andra utan att åldras
eller förlora något af sin kraft och friskhet, den svenske folkanden
ännu i dag bestraffade brottet och lasten, dårskapen och flärden,
under det att han gaf sin hyllningsgärd åt dygden och visheten.
Förtjent af uppmärksamhet är förf:s iakttagelse af den grundolikhet,
hvilken finnes mellan svenska och tyska ordspråk, som röra sig
på samma område, då i de förra prisas nykterhet, sparsam het och
arbetsamhet, hvarimot i de senare dryckenskap, slöseri, lättja och
tiggeriyrket framställas i rosenfärg. Förf:s idé att sålunda ordna
ordspråken efter deras innehålls beskaffenhet är väl förtjent att
utföras i större skala.
Efter beskrifningar på trenne fornborgars ruiner i Gest rikland
finner läsaren en synnerligt förtjenstfull afhandling af dr O.
Mon-telius benämd »Svensk konst under hednatiden.» Förf. söker visa,
att redan under jernåldern fans i Sverige en konst, som sjelfständigt
utvecklat sig i Norden — något, som är desto märkligare, som
under denna period konsten befann sig i djupt förfall i de europeiska
länder, hvarest den förut blomstrat yppigast. Den konststil, hvarom
här är fråga, karakteriseras genom orm- och drakslingor, hvarför
några velat härleda den från Irland, der en snarlik ornamentik
blifvit använd. Såsom de äldsta bekanta exempel på arbeten i den
nordiska stilen anför förf. de med bandslingor prydda lansskaften
af trä, som funnits i Kragehuls mosse och som tillhöra tiden
omkring eller närmast efter år 400 e. K. f. På den i texten intryckta
afbild ningen af ett bland dessa skaft ser man ett par ormhufvuden,
som förf. anser vitna om öfvergången från bandslingorna till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
