Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våld, en upprifvande motsägelse, hvars välsignelse för menskligheten
förefaller oss vara högst tvifvelaktig.» Och detta slemma väsen,
denna i grund och botten oprotestantiska dogmatism ha slagit rot
och frodas i det land, der en Geijer, en Boström tänkt sina djupa
tankar om religion och kyrka, och der en Tegnér ifrån altaret
uttalat den härliga trosbekännelse, som bryter stafven öfver det
afgudiska tillbedjandet af bibelordets bokstaf:
»Kristus har lefvat och lärt. Hvad lärde han? anda och sanning,
Icke en bokstafstro, icke förmöglad myster.
Lifvets friska myster, den lärde han: kärlek och handling,
Kärlek till menskor och Gud, handling för sanning och rätt.
Mildhet han lärde, men kraft och rik uppoffring derjemte,
Mod till att lefva och dö fromt för det heligas sak.
Frihet han lärde och ljus, fulländningens högsta insegel:
»Var fullkommen (han bjöd), s&som min fader det är 1).»
»Kristendom, det är bildningens höjd, fulländningens dopnamn»,
säger Tegnér. Äfven förståndsbildningen, som bjuder oss att icke
låta sjelfmotsägelsen gälla såsom sanning, har genom kristendomen
adlats och bragts till sin fulländning. Huru skulle väl denna
bildning kunna lydigt böja sig under oket af en dogm, sådan som den
ortodoxa inspirationsdogmen? Dogmens anhängare förmena, att
Gud velat lemna menskligheten en uppenbarelsehistoria, hvars
innehåll och specielt språkliga form han sjelf uteslutande dikterat
och fixerat i skriftecken; »men det är just denna vilja och
förmågan att förverkliga den, som är omtvistelig», anmärker med rätta
den förut omnämde recensenten. »Kristendomens gud är en ande
(— hvilket förmodligen är menadt på fullt allvar —) och genom
menniskoanden uppenbarar han oss sina vägar. Men tungomål
eller menskligt språk är för honom icke detsamma som för oss.
Ännu mindre äro pappersrullar, pergament och skrifstift något,
hvarmed han befattar sig. Sådant är vår sak.––––––––Kan förf.
(hr Warholm) verkligen bevisa, att det ligger omedelbart i
uppenbarelsens begrepp, att en ingifvelse af sjelfva orden till
uppenbarelsehistorien är nödvändig, för att uppenbarelsen skall kunna
vara ett saliggörande faktum, då skola vi »fånga vårt förnuft under
trons lydnad», men för ett missförstådt dogmatiskt intresse göra
vi det icke2).» För egen del tillägga vi: ännu mindre skall man
af oss kunna fordra ett dylikt förnuftets »tillfångatagande», ifall
1) Jmfr £. Tegnér* * Samlade Skrifter, 3:dje deL *. 230.
*) Jmfr en uppsats af D. Klockhoff i Svensk LÅteratur-tidskrifi, 1806, 7:de häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
