Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanoniska skrifterna synas honom vara af inspirerad natur. Pä
grund häraf trodde man sig ofta i de obetydligaste bibliska utsagor
läsa de diupaste gudomliga heipligheter, hvilket föranledde
uppkomsten af den s. k. allegoriska och typiska skriftuttolkningen, som
småningom undanträngde den grammatiska och historiska. Den
S1’ ’it-rabbinska inspirationsdogmen företer alltså en väsentlig
med den nu gängse kyrkligt-ortodoxa.
Eger nu den i fråga varande dogmen något stöd i de
gammaltestamentliga författarnes egna uttalanden? Det visar sig redan
vid första påseendet alldeles ofortydbart, att så ingalunda är
förhållandet Låtom oss slå upp t. ex. psaltaren! Hvem kan väl,
vid läsningen af denna gripande lyrik, påstå, att här föreligga
bevis för vare sig »inspiratio realis» eller »verbalis»? Hvem, utom
vissa svenska teologer och några deras själafränder i utlandet,
kan vara blind för det så påtagliga faktum, att vi här hafva att
göra med de poetiska skapelserna af en alltigenom fri religiös
hänförelse? Den fromme höjer i sången sin själ till Gud, men
Gud ingifver honom icke hans tacksägelser och böner, hvarken
tankarne eller orden; att så sker, veta psalmdiktarne ingenstädes
att omtala. Väl införes Gud stundom i psalmerna såsom talande,
men dylika »Guds ord» gälla dock ej för författarne sjelfve såsom
på ett mirakulöst sätt dem ingifha, utan som alster af den poetiska
fiktionen. — En annan »kanonisk» skrift, de s. k. Salomos
ordspråk, angifver sig sjelf såsom ett menniskoverk, företaget i
didaktiskt intresse; boken innehåller för öfrigt icke en, utan flera
ord-språkssamlingar, utmärkta genom »manligt, tuktigt sinne och en
viss småborgerlig klokhet»1). — Hiobs bok anför visserligen, i
öfverensstämmelse med sin dramatiska anläggning, vidlyftiga tal
af Gud, men det har ej fallit dess författare in att framställa sitt
arbete såsom skrifvet efter gudomlig diktamen. — Att efter de
nyaste kritiska undersökningarna i ämnet fortfarande utgifva en
erotisk idyll, sådan som »Höga Visan», för att vara en af den
tredje personen i gudomen dikterad profetia om Kristus och
församlingen, är en dogmatisk förhärdelse, på hvilken vi ej behöfva
spilla några ord. — De historiska böckerna göra ej anspråk på ett
öfvernaturligt ursprung och söka icke fördölja sin på intet’vis
underbara uppkomst ur åtskilliga till grund för dem liggande
källskrifter. — Slutligen förtjenar anmärkas, att i gamla testamentets
kanon, hvilken enligt de ortodoxes förmenande är till alla sina
delar ett »Guds ord», förekommer äfven en skrift — Esthers bok
— som af Luther utdömdes såsom gudlös, derföre att Guds namn
i densamma ej ens namnes.
Frågan om inspirationsdogmens hållbarhet ur biblisk synpunkt
torde alltså, hvad det gamla testamentet beträffar, icke kunna
besvaras annorlunda än som skett i den utmärkta afhandlingen
om »die heilige Schrift» ~) af Richard Rothe, införd i arbetet Zur
1) Jmfr. Gamla Testamentets litteraturhistoria i uppsatser af A. Hausrath.
Ofver-sättniog. (Sid. 122). Wester&s, C. M. Sjöberg 1867.
a) Öfveraatt på svenska under titeln Om bibelns inspiration. Westerås, 1867.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
