Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dogmatik (Gotha 1863). »Frän gamla testamentets egen
ståndpunkt», skrifver Rothe», »kan ingen med något det minsta sken af
rimlighet påstå, att detsamma skulle uppstått genom inspiration,
d. v. 8. att dess skriftliga affattande skulle egt rum i följd af en
särskild inverkan af Guds ande på författarne, långt mindre i
följd af en inverkan så beskaffad, som vår ortodoxa
inspirations-lära föreställer sig den. Då i enskilta fall Gud befaller Moses
eller någon af profeterna att uppteckna bestämda speciela
meddelanden, hvilka de på uppenbarelsens väg fått mottaga från honom,
så är sjelfklart, att detta ej har att skaffa med den kyrkligt
dogmatiska föreställningen. Ännu mindre kan man till stöd för nämda
föreställning om inspirationen åberopa sig på ställen sådana som
2 Mos. 4, 12, 2 Sam. 23, 2, Jerem. 1, 9, hvarest talas om de
gudomliga uppenbarelsernas muntliga förkunnande genom
profeterna. Dessa sistnämda framställa visserligen i allmänhet sina
yttranden såsom utsagor af Gud eller af hans ande, men derimot
förekommer hos dem ej en stafvelse om någon inspiration, hvar&f
de skulle varit i åtnjutande vid sina yttrandens skriftliga
upptecknande. ––––-Att det vid de gammaltestamentliga böckernas
skriftliga affattande skulle gitt annorlunda till än vid h varje annat
mensldigt skriftställen, derom innehåller gamla testamentet ej den
ringaste antydan.» (a. st 8. 170 f.)
Af största vigt för vårt ämne är att utreda, hvilken betydelse
och auktoritet Kristus sjelf tillerkände åt det gamla testamentet
Betraktade han detsamma såsom ett ofelbart och för alla tider
giltigt »Guds ord», eller gjorde han det icke? Inspirationsdogmens
förfaktare åberopa sig företrädesvis på de bekanta ställena: Matth.
5, 18; Marc. 12, 36. Men hvad beträffar det förstnämda stället,
i hvilket man velat finna ett afgörande bevis för
bokstafsinspira-tionen, låter sig utsagon att »icke minsta bokstaf, icke ens en prick
af lagen skall förgås, till dess att himmel och jord förgås»,
omöjligen fasthållas såsom ett yttrande af Kristus, med mindre än att
man vill tänka sig honom i en handgriplig motsägelse med sig
sjelf. Ty efter det att Kristus förklarat, det nans uppgift vore att
»fullborda» lagen, d. v. s. förnya honom i en högre, andlig mening,
kunde han ju ej omedelbart derpå fordra lagens bokstaniga
iakttagande under all framtid. Sannolikt har ett rabbinskt, af Kristus
vederlagdt påstående genom en senare tids missförstånd här blifvit
lagdt i hans mun. — A det andra stället låter författaren Kristus
citera ett yttrande af David (110 psalmen) »i den helige ande.»
Men äfven detta ställes äkthet är tvifvelaktig, alldenstund
parallel-stället Matth. 22, 43 endast har orden »i anden», under det att
dessa ord alldeles bortfallit i Luc. 20, 44. Skulle imellertid ordens
redaktion hos Marcus vara den ursprungliga och äkta, så är
der-med på sin höjd bevisadt så mycket, att Kristus ansåg David
hafva diktat den 110 psalmen i ett tillstånd af helig, profetisk
hänförelse; men denna hans åsigt kan ej öfverraska någon, dä
Kristus visserligen ej betviflade, att gamla testamentets gudsmän
blifvit delaktiga af profetisk ingifvelse. Derimot kan stället
ingalunda tjena till stöd för inspirationsdogmen, ty det har intet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
