Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om den skandinaviska bronskulturens ursprung. Af Sven Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
1
1
s
OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 13
traditionen förmäler hafva legat vid Sognefjorden i Norge, nära
Fritliiofs bostad. Jag besökte stället 1826’), och efter livad jag
der erfor kan jag ej betvifla, att någon historisk grund för sagan
måste finnas, ehuru hon redan i den prosaiska berättelsen är
blandad med mycken dikt.
Att Baals- eller Balderskulten varit mycket allmän i södra och
vestra delarne af landet, ända till kristna lärans införande och
öfverhandtagande, inses äfven deraf, att de katolska vigvattens-
stenarna i de äldsta kyrkorna voro precist på samma sätt ingröpta,
som de Balderska eller Baalska offerstenarna. Man ser tydligt, att
de första kristna presterna ville vänja folket från det vigda offer-
blodet till det vigda vattnet, genom att framhafva det i lika kärl.
Likheten mellan de hedniska offerstenarne och de katolska vig-
vattensstenarna är verkligen så stor, att de endast genom lokalen
kunna åtskiljas. Äfven erinrade, ännu i min ungdom, många folk-
traditioner, folkbruk och lokalnamn om denna semitiska kult.
Spår efter fester, som firats till de semitiska gudarnes ära, finnas
ännu bland folket i åtskilliga trakter af landet: l:mo Baldersfesten.
Aftonen före midsommarsdagen, då solen stått högst på himlen,
firas solguden Balders fest, likasom fordom i Orienten Baalsfesten
firades genom att upptända eldar på höjderna och dansa kring
dem med sång och rop. I min ungdom har jag deltagit i dessa
midsommarsfester här i Skåne; 2:do Valborgsfesten. Denna firas om
våren, då naturen åter vaknat till lif och verksamhet. Valborg
är ett qvinnonamn, som sannolikt burits af någon helig katolsk
klosterfru, och mot hvilket en hednisk gudinnas namn blifvit af’
de katolska presterna utbytt. Och då denna gudinnas fest firats
om våren, ligger det närmast till hands att antaga, att han firats
till ära för den stora naturgudinnan, som förestälde den alstrande
naturkraften och som, tillhörande mången hednisk kult, derför
i olika länder burit olika namn: Magna mater, Terra mater,
Melitta, Astarte, Aphrodite, m. fl. (se Bronsåldern sid. 34, äfven
36) bland andra äfven Hertha, som haft sitt tempel och sin kult
i vårt grannrike, pâ Sjælland, der ännu finnes Herthadalen med sin
obeskrifligt sköna bokskog och sin heliga sjö.
Hr dr Montelius påstår (sid. 423) med mycken säkerhet, att
gudanamnet Balder icke kan vara detsamma som det feniciska
Baal, — att »den vise, fromme asaguden Balder har intet som
’) Se min berättelse derom i Bronsåldern sid. 89. Här tillåter jag mig erinra
dr M., i anledning af hans anmärkning mot Tegnér, att de offringar, som tillstäldes af
de semitiska folken (Baaisdyrkarna), alltid skedde med flintknifvar, hvarom åtskilliga
klassiska författare underrätta oss.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
