Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om den skandinaviska bronskulturens ursprung. Af Sven Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 15
monumenter och folktraditioner från hednatiden, hvilka starkt
vitna imot den anförda moderna hypotesen.
Att göter och svear utgöra tvä ursprungligt skilda stammar,
larer mgen, som har tillfälle att i massa iakttaga dem, kunna
bestrida; och att denna olikhet varit i början långt större än nu,
torde äfven lätt inses. Svearna utgjorde en krigisk, eröfrande*
stolt och hersklysten stam; göterna en mer fredlig, odlande och
industries stam.
Detta folkstammarnas olika skaplynne instämmer också full-
komligt med ynglingasagans berättelse om den odinska invandringen
till Mälardalen, och bosättningen der. Anföraren innehade, efter
tidens bruk, den högsta både andliga och verldsliga makten; och
mot det att han erhöll skatt af landets invånare, åtog han sig, i
följd af nämda dubbla makt, att försvara landet och sköta offren.
Att han hade menniskonamn, är otvifvelaktigt, det må ha varit
Sigge Fridulfson eller något annat; men för att beherska det råa
folket, tog han sig ett gammalt gudanamn: Wodan, kändt och
dyrkadt af många germaniska folk, och detta namn förändrades
efter landets språk till Odin. Det var ej ovanligt bland de gamla
folkslagen, att presterna togo den gudens namn, hvars kult de för-
rättade.
I Sverige funnos då redan, i åtskilliga trakter af landet, olika
folkstammar, hvilka hvardera dyrkade sin gud. Dessa stammar
ville den hersklystne prestfursten underkufva, och han insåg, att
detta lättast kunde ske genom religionen. För detta ändamål
synes han hafva inrättat ett prestkollegium, der hvarje särskild
kult i landet hade sin prest, som förrättade de till hans särsküda
religion hörande offringar m. m. Dessa offerprester kallade han
sma soner, och hvardera benämdes med den gudens namn, hvars
offer han förestod. Thor var utan tvifvel den äldste och af det
största antalet dyrkade nationalguden. Han var en naturgud icke
as^an’ u^an för alla luftens omvexlingar. Derför var
iöreståndaren nog slug att sätta honom främst och kalla honom
sin förste son. Det torde vara lätt begripligt att äfven soldyrkarne,
som utgjorde en talrik del af landets invånare, skulle hafva sin
prest i det odinska prestkollegiet, och att äfven han skulle kallas
med sm guds namn Baal eller, efter landets dialekt, Balder. Han
kallas i Eddan Odins andre son1).
’) Rörande detta amne, den odinska koloniens invandring till Upland, har jag
något utförligare framlagt mina åsigter i mitt Inträdestal i k. vitterh. hist, och antiqv.-
akad. 1844, infördt i Handlingarna XVIIhde delen sid. 276 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
