Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI.
en påminnelse som, tycks det, i stället för att tjena till stöd för
Carey’s âsigt, bort kunna öppna nationalekonomens ögon för den
skriande orättvisa, lian förfäktar. För öfrigt är det anmärknings-
värdt, att lika litet den berömde, amerikanske förläggaren och
författaren, som de tvenne antydda medlemmarne af det skandina-
viska bokliandlarmötet, någonsin befunnits medgifva någon efter-
trycks-kommunism att ingripa i deras litterära eganderätt. Ja, dä
de väl inse, att de ej sjelfve kunna åtnjuta skydd för sin egendom,
med mindre deras medborgare åtnjuta lika skydd för sin, så ha
de aldrig i fråga satt att det litterära eganderätts-skydd, som Sveriges
lag beviljar svenske undersåter och Förenta Staternas lag ame-
rikanske medborgare, skulle upphäfvas. Det är endast mot utlän-
dingar de vilja tillämpa den beqväma principen »man tager»: engelsk
och tysk litteratur bör fritt få eftertryckas i Amerika, säga hrr
Carey och Steiger; dansk och norsk litteratur bör, utan égarons
tillåtelse, få eftertryckas, öfversättas och — vanställas i Sverige,
säger en och annan svensk bokförläggare. Således, de taga nog
den litterära eganderätten i anspråk för sin egen del och förmån;
men de finna den olidlig, de hata »monopol», de tala högt om
bildningens intresse, när det är fråga om de medbröders egande-
rätt, som äro en annan stats undersåter. Med allt detta äro de
beviset skyldige, hvarför den andliga eganderättens föremål, mer
än materiela ting, skola vara prisgifna åt en internationel rätts-
löshet, hvarför det må vara lofligt att frånhända förläggaren i
ett naborike en bok, men straffbart att annektera hans rock. Be-
viset kan också aldrig presteras. I betraktande af den i våra
dagar raskt fortgående internationela lagstiftningen till litterär
eganderätts skydd, samt de åtgärder, hvarigenom bokförläggare
både här och i Amerika frivilligt börjat råda bot på lagstiftningens
brister1), torde man ock föga hafva något väsentligt att invända
mot det anförda yttrandet af Klostermann, att den åsigt som för-
nekar litterär eganderätt nu i det närmaste är både »dömd och
glömd.» Lång har imellertid vägen varit till detta mål, och de
betydligaste stegen tillhöra vårt århundrade.
Om en litterär eganderätt något så när i nutidens mening kan
näppeligen talas förr, än efter uppfinnandet af boktryckarkonsten.
Väl ha de romerske juristerne på kejsartiden sysslat med bestäm-
mande af den litterära och artistiska eganderätten — sålunda finner
•) Vi ha med nöje sett, att den nyss utkomna svenska öfversättningen af Ewalds
roman Svenskerne på Kronborg är af förf, auktoriserad. Klostermann anför, att
Charles Dickens af tvä amerikanska förlagsfirmor lick ett honorarium a 60,000 dollars
för eftertrycket af hans verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
