Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULT.
förläggaren betalade något författarehonorarium, men utredningen
häraf öfverläter han skämtsamt ät den lärde man som känner sig
hågad, att närmare undersöka »författarskapets antiqviteter» och
genom ett sådant arbete göra sig odödlig. Måhända anstod det
ej rätt väl en idkare af artes liberales att omsätta sina snillefoster
i klingande mynt. En Juvenalis, arftagare efter en rik frigifven,
behöfde ej lefva af sitt författarskap: egde han också icke till
fullo, hvad han sjelf betecknar såsom ett behagligt lagom, näm-
ligen tre gånger de 400,000 sestertier som på hans tid utgjorde
census equester eller, med ett modernare uttryck, »12,000 francs i
räntor,» så satt han likväl, som man kan se af de matsedlar han
meddelar för sina intima middagar, i ett rätt artigt välstånd. Den
som var mindre lyckligt lottad fann sig förträffligt vid en ellei
annan Mæcenas’ frikostighet, öfverlemnande åt sin förläggare, så-
som Horatius åt firman »bröderne Sosius», att skörda guld och
förbehållande sig sjelf den vittra äran, som det heter i Brefvet till
Pisonerne:
»Boken dâ gifver de Sosier guld, den flyttar sig öfver
Hafvet, och skaffar författarn ett namn för evärdliga tider.»
De som hvarken voro arftagare eller hade en Mæcenas att.
tillita — och Juvenalis klagar starkt, i sina obemedlade medbrö-
ders namn, öfver de rikes njugghet mot litteraturen — utgjorde
ett dåtidens Bohème littéraire, om hvars nöd och sorger mer än
en upplysande enskildhet finnes antecknad.
Vi finna sålunda under den romerska tiden bokhandel såsom
ett inkomstgifvande yrke och, på dess område, en viss praxis som
innebar ett skydd för litterär eganderätt; vi finna väl ej någon
lagstiftning, men begynnelsen till en juridisk doktrin rörande detta
ämne; spörja vi derimot, om äfven i författarnes hand litteraturen
var en näringsväg, torde svaret böra blifva, att detta ännu en-
dast i mycket begränsad mån var händelsen. Såsom betecknande
kan anföras den regel — uppstäld af samma juridiska skola, som
förklarade att en målning på ett material, som ej tillhörde konst-
nären, dock afgjorde eganderätten till det hela — att en skrift å
annans pergament tillhörde det senares égaré, hvilket visar att
icke författarskapet, utan afskrifningsarbetet betraktades såsom det
ekonomiskt väsentliga och i lagens ögon vigtiga. När imellertid
en tysk författare, Neustätel, haft det infallet att skrifva en hel
afhandling om »Ber Buchernachdruck nach römischem Bechte be-
trachtet» (1824), lärer detta följaktligen få anses för intet annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
