Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI.
Och detta exempel är visst icke enstaka; tvärtom äro de fall långt
ifrån lätt räknade, då man om svenske öfversättare från syster-
språken kan upprepa Tegnérs ironiska tillämpning af det klassiska
par in utriusque orationis facultate.
Vidkommande åter denna samma rättsfrågas ekonomiska sida,
så låter det sig ej förnekas, att ju det fribyteri, som förläggare
af öfversättningar bedrifva, är ett svårt ingrepp i deras yrkesbrö-
ders och i originalförfattarnes billigtvis påräknade ersättning för
möda och kostnad. När förläggaren af ett verk på ett af de nor-
diska språken har att befara, att en större eller mindre del af
den nordiska krets af afnämare, han påräknar, beröfvas honom
derigenom, att på andra sidan Sundet eller Kölen en förläggare
står redo att i största hast utgifva en öfversättning, hvars pris, såsom
oberoende af författare-honorarium, kan sättas lägre än originalets, är
det ju tydligt att härigenom författare-arvodena skola nedtryckas; och
i samma mån detta eger rum, i samma mån litteraturen måste blifva
en bisysselsättning, är den bragt i en ställning, hvari den ej kan
fylla sin nationela uppgift. I ett litet folksamfund finnas f. ö. fiere
andra omständigheter, som verka åt samma håll. Och det kan
då gå så till, att just de, som vore i stånd att i litterär väg fram-
träda såsom den nationela odlingens kraftige målsmän, taga sin
tillflykt till ett annat, inom vidare gränser herskande kulturspråk.
Man har anfört föredömen af en dylik tendens från Holland, och
Oehlenschlæger var, som man vet, ej alldeles fri för en sådan
åhåga. Vi säga nu ej, att all öfversättning från en nordisk mun-
art till en annan är onödig, vi undantaga uttryckligen egentliga
folkskrifter och en del läroböcker; men vi påstå, att största parten
är obehöflig, och att den är skadlig, såsom främjande splittring,
der de små krafterna i enig samverkan kunde blifva en stor kraft,
der sammanslutningen af det hvar för sig obetydliga och svaga
skulle framställa ett sjelfständigt och aktningsbjudande helt.
I förbigående kan tilläggas, att just de synpunkter, från hvilka
ofvanstående betraktelser utgå, fullkomligt sammanfalla med de
motiv, riksdagen en gång, i ett likartadt ämne, anfört i en
framställning till k. m:t. I rikets ständers skrifvelse af 1 Mars
1851, rörande skydd för dramatiske författares litterära eganderätt,
framhålles nämligen, såväl att författarne böra värnas mot för-
fuskning af deras arbeten och skyddas i åtnjutande af påräknad
inkomst, som äfven att detta är af vigt för den önskvärda utveck-
lingen af en inhemsk dramatik. Rikets ständer yttra här att, »i
anseende till lättheten för teaterföreståndare i riket att tillegna
sig dramatiska arbeten», desses författare ej äro i tillfälle »att af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
