Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 FRAMTIDEN. WERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI.
fulla värde. Men, för att kunna taga detta eganderätts-skydd i
anspråk, måste väl verklig eganderätt vara första, oumbärliga vil-
koret. Eljest skulle innehållet i vår af grundlags helgd omgifna lag-
stiftning om litterär eganderätt kunna korteligen sålunda sam-
manfattas: lagen skyddar svensk medborgares eganderätt mot in-
grepp af en annan svensk medborgare, och der svensk medbor-
gare begår litterärt tillgrepp från utländing, skyddar lagen den
förstkommande, men straffar hvem som försöker falla honom i
handtverket och dela rofvet. Vi medgifva, att praxis är sådan,
men vi förneka, att den är med ett enda ord i grundlagen an-
visad. Det är naturligt och riktigt, att svensk lag skyddar svensk
utgifvares af utländsk skrift eller öfversättares eganderätt; men
ej kan den skapa en sådan eganderätt enligt maximen »man
tager», eller genom att legalisera tillgrepp från annan man, der-
för att han är utländing. Vore ett motsatt antagande rimligt,
då borde ock annat tillgrepp, än litterärt, begånget af svensk
mot utländsk man, vara lofgifvet och strafflöst, så länge det ej
blifvit särskildt och uttryckligen i lag stadgadt, att stöld från
utländing är stöld. När den svensk-danska mellanrikslagen af
1861 genomfördes, ej hade man då för afsigt att sent omsider
slå fast den grundsatsen, att dansk gäldenär är pligtig att betala
sin svenske fordringsegare och tvärtom, utan man ville blott ordna
särskilda lämpligare former för denna visserligen aldrig förnekade
sannings tillämpning. De nu ifrågasatta bestämmelserna kunna ej
i någon den ringaste mån ingripa i eller rubba de enligt T. F. F.
svenske medborgare tillkommande rättigheter. De skulle inskränka
eller lägga hinder i vägen för utöfningen af en sjélftagen rätt,
som ej är någon rätt, utan endast ett våld, men alls icke röra
några rättigheter, som svensk grundlag, eller öfver hufvud taget
svensk samhällsordning, förnuftigtvis kan meddela svenske under-
såter. Vi äro sålunda ej i stånd att inse, att det ifrågavarande
ärendet har det minsta att skaffa med vår T. F. F. När rikets
ständer 1818 antogo, såsom tillägg till riksakten och utan ändring
af T. F. F., en då af regeringen föreslagen lag för tryckfrihetens
uiöfning svenska och norska nationerna imellan, hvarigenom kret-
sen af de i 1812 års presslag uppräknade tryckfrihetsbrott ökades
och indragningsmakten utsträcktes, då försöktes utan tvifvel på
grundlagsvidrigt sätt en inskränkning i den genom T. F. F. svenske
medborgare tillförsäkrade tryckfrihet. Vi åberopa också ej detta
egendomliga beslut såsom ett prejudikat, utan tvärtom för att med
ett exempel åskådliggöra olikheten, motsatsen mellan å ena sidan
ett försök att kringskära de i pressgrundlagen medgifna rättig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
