Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 1. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 85
i midten af sjuttonde århundradet, hade institutionen till namn
och grunddrag redan ett sekel funnits till uti Italien, och derifrån
fördes namnet och saken till Paris. Hvar skulle vi väl också söka
upprinnelsen till denna, för det moderna konstlifvet så karakteri-
stiska och högst betydelsefulla företeelse, om ej i Florens, på en
gång den moderna konstens och allt akademiväsendes moderstad?
Var det Lorenzo af Medici, som för de lärda studiernas fromma
upplifvade minnet af Platos akademi, så var det naturligt nog, att
under en efterföljande Mediceer inrättningen lämpades för de konst-
närliga.
Den omhägnad, de fria konsterna hade egt under medeltiden,
var alldeles densamma, som den de ofria konsterna hade gifvit
sig uti fasta korporationer, hvilka traditionelt bevarade de tek-
niska insigterna, vidmakthöllo det dugliga och ärliga arbetssättet
samt med kraft försvarade rättigheten att utöfva yrket mot in-
trång från enskilte eller andra korporationer. Under odlingens
fortgång hade de högre konsterna på sina ställen afsöndrat sig
från det gröfre arbetet, men blott för att bilda egna korporatio-
ner, i hvilka sammanslutningen förblef likaså skråmässig, uppfost-
ran likaså yrkesmässig. Men vid medeltidens slut, i den mån lär-
domen och en liberalare bildning kommo de fria konsternas
idkare till del, blef skråväsendet dem för trångt, och de gamla
korporationerna föllo i glömska. Män af en så omfattande ve-
tenskaplig bildning som Leonardo da Vinci, Leon Batista Alberti
och Michael Angelo, på en gång lärde, ingeniörer, statsmän och
mästare i två eller tre af de fria konsterna kunde icke gerna låta
sin verksamhet inskränkas af några skrågränsor, och för en lef-
nadsställning -sådan som Rafaels voro dessa påtagligen för trånga.
Att utvecklingen skedde samtidigt på så många orter, imellan
hvilka de italienske mästarne flyttade sina atelierer utan hänsyn
till skråens territorier, bidrog i sin mån att lossa på banden. Äfven
den stora kontingent, som klostren stälde i konstnärernes led, bröt
uti Italien ganska tidigt föreställningen om konsten såsom ett pri-
vilegium för vissa korporationer. Ej ens på fra Beato Angelicos
tid fans någon skråmästare, som skulle förmenat klosterbrodren
att göra altarbilder till kyrkorna, och på fra Bartolommeos tid
kunde det än mindre komma i fråga.
Medan förhållandena oförmärkt lossade skråbanden ifrån de
fria konsterna, gjorde sig småningom behofvet af en annan upp-
fostran gällande. För att efter Leonardo, Michael Angelo och Ra-
fael blifva mästare, måste man icke blott kunna utan också känna
en hel mängd saker, som icke hörde till den traditionela kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
