Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 1. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. JULI.
i Chigis hus, sedermera Villa Farnese, der Rafael nyss fulländat
sin «Galateas triumf», »och», säger han, »Chigi’erne voro stolte öfver
att ungt folk, som jag, kom för att studera hos dem.» Ehuru be-
stämd för ett handtverk, finner man icke att Cellini skulle genom-
gått någon regelmässig kurs af lärling och gesäll. Han ingick under
sina irrfärder i den ene eller andre guldsmedens verkstad, deltog
i mästarens arbeten eller gjorde egna, mot det att mästaren fick
tredjedelen af vinsten. Dessimellan gick han i lära hos en musiker,
en annan gång hos en miniatyrmålare, och blef efter allt detta en
utomordentlig konstnär, som skref en af de mest fängslande sjelf-
biografier.
Men det exceptionela i konstnärens ställning, som var möjligt
under dessa rörliga samhällsförhållanden, då furstemakten höll på
att befästa sig i de italienska fristaterna, kunde icke fortvara, då
förhållandena ordnat sig under det furstliga regeringssystemet. Den
oreglerade uppfostran och obestämda verksamheten, som varit så-
väl egnade för de skapande snillena, blefvo fulla af olägenheter
för de efterbildande talangerna. De frikostiga mecenaterne och
de stora beställningarna blefvo allt otillräckligare för det stora
antalet konstnärer, och nu begynna de anspråksfullabeskärmelserna
öfver furstarnes och folkens brist på konstintresse, hvilka sedan
dess varierat i så många tonarter. »Om furstarne», klagar Vasari,
»kunde ana huru vigtigt det är för deras rykte, att de veta ut-
märka män med snille, skulle de icke visa sig så likgiltige.» I ett
sådant beroende hade redan Rafaels lärjungar råkat, att, enligt
Vasaris försäkran, »under den barbaren Hadrian VI:s regering
Julio Romano, il Fattore, Pierino del Vaga, Giovaneri da Udine,
Sebastiano del Piombo ■ och andre store mästare hardt när hade
dött af hunger.» Och under denna ogynsamma ekonomiska ställ-
ning oroades man dertill af en fråga, som varit alldeles obekant
för mästarne af den förra generationen. Desse hade skapat en-
hvar sin styl, sin egen form för skönheten, och nu tvistade man
om hvilken borde väljas, Michael Angelos, eller Rafaels eller Leo-
nardos. Vasari, sjelf en lidelsefull anhängare af den förstnämde,
ger i sina lefnadsteckningar en föreställning om hvilken bitterhet
och hvilka intriger denna formfråga framkallade bland konstnärer,
som icke egde inspiration nog att dana åt sig sin egen styl.
Under sådana förhållanden uppkom tanken på en konstakademi,
och under sådana förhållanden måste den uppskattas som en lyck-
lig och fruktbärande tanke. Liksom annorstädes, så hade ock i
Florens det gamla konstnärsskrået, som bar namnet compagnia
di San Lzica, längesedan öfvergifvits och fallit i glömska, då skulp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
