Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, augusti - Om en jemförande nordisk litteraturhistoria. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 125
väl som pâ alla andra gemensamt nordiska områden, — då skall
ock härigenom innan kort den lifssaft bildas, ur hvilken de yttre
förbindelserna mellan folken hemta sin stadga och fasthet.
Så länge litteraturhistorien ännu icke varit behandlad efter
den jemförande metoden, finner man i de flesta framställningar
mycket främmande, hvüket hittills betraktats såsom inhemskt.
Detta kan icke blifva föremål för jemförelse, så vida det icke
så mycket ombildats och så mycket förlorat sin främmande prä-
gel, att det må sägas hafva fått nordisk medborgarerätt.
I vissa fall är det äfven svårt att afgöra, om lån eller endast
utveckling ur samma källa egt rum. När sålunda Marmier (s. 46)
finner en påtaglig likhet imellan en vers i eddadikten Völuspå och
en spansk vers af Gonzalo de Bercea från 1200-talet, inser man
lätt, att lån här varit omöjligt. I våra folkvisor och folksägner
är det redan svårare att säkert fastställa rätta förhållandet. Hos
P. Wieselgren i Sveriges sköna litteratur, (V, 566) finner man en
liten not, som bättre än långa afhandlingar lägger i dagen upp-
giftens svårighet — utan att lösa den. Rimkrönikorna kallas svenska
och danska, och dock är hela diktarten tysk, liksom den ock är
införd utifrån. Det samma gäller om en mycket stor del af vår
folkläsning både förr och nu (jfr Wieselgren III, 472—474 o. fl.);
sjelfve Holger Danske är näppeligen dansk, (fast uttalandet af
denna mening i Danmark betraktas såsom kättersk), hvilket dock
icke hindrar, att Ingemanns och Grundtvigs dikter om denne hjelte
ju kunna vara ganska nationela. I svenska läroböcker i littera-
turhistorien finner man sällan omnämdt, att Spegels Guds verk
och hvila (1685) är en bearbetning af dansken Arrebos Hexaëmeron
(utg. 1661), som åter tagit sitt ämne från andra; en grekisk skald
Pisidas skall först hafva behandlat det (säger N. M. Petersen, Lit.-
hist. III, 624), senare spaniolen Dracontius på 400-talet, under
medeltiden vår Anders Sunesen och på 1500-talet fransmannen
Guillaume de Saluste, seigneur du Bartas, ur hvars skrift La Pre-
mière Semaine Arrebo närmast lärer hafva öst; men rådfrågar
man franske biografer om Bartas, hör man, att hans dikt i sin
ordning till stor del »n’est quasi que l’Histoire Naturelle de Pline,
mise en vers.» Dessa fakta framdraga vi icke för att nedsätta
vare sig Spegel eller Arrebo, hvilkas fria bearbetningar till en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
