Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, augusti - Om en jemförande nordisk litteraturhistoria. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI.
annan, som icke tillhör den särskilt svenska litteraturgrenen.
H. Wejgere, bearbetaren af den bekanta »Rævebog» 1555, tages
med derföre, att han var »Malmöbo». Hur vet man det? »Man
vet nämligen, att han var Henr. Smiths broder, hvilken var född
och boende i Malmö.» Denna grund är mycket lös; och N. M.
Petersen yttrar: »Om den omstændighed, at de bægge vare vejere,
har gjort dem til brodre?»1) Om T. Bartholin, som så häftigt stred
med Rudbeck om äran af en vetenskaplig upptäckt på 1650-talet,
säger Wieselgren: »Vi kunna ej af patriotisk stolthet missledas i
denna fråga, ty Bartholinus var Malmöbo» (III, 298). Efter allt
hvad jag hittills kunnat finna, har denne Bartholin kanhända
aldrig varit i Malmö; men hans fäder Kaspar B. var född i Malmö,
der farfadren Bertel Jespersen var prest och gift med en skånsk
prestdotter; farfadren sjelf var född i Jutland, hvarifrån ätten
synes härstamma. Skulle Wieselgren icke bättre undgått den
»patriotiska stolthetens» klippskär genom att göra en sådan storhet
som T. Bartholin till en nordisk författare, i stället för att göra
honom till en skånsk? »Vår härlige Oehlenschläger», heter det ju
endast tio sidor derefter. Den ofvan omtalade onämde författaren
i Svea (1831—32) framdrager också frågan om eganderätten till
författare, lägger (enligt öfversättningen i »Kobenhavnsposten»)
alls ingen vigt på »en så underordnet omstændighed som en mands
blötte födestad», säger senare om H. Steffens, att han är »dog i
det mindste en sön af Skandinavien; og for så vidt eje også vi
svenske æren af hans landsmandskab.» Detta är samma tänkesätt,
som (enligt A. C. Raabs minnestal, Nordisk tidskrift 1870, s. 496)
rådde hos Orla Lehman, när han svarade en tysk, som menade,
att danskarne icke haft stora krigare: »Vi ha för det första den,
som I hafven att tacka för, att ej Edra fäder blefvo trälar, den
store Gustaf Adolf» ... vidare Karl X och Karl XII; »ty hvad en
del af Norden eger, är Nordens gemensamma egendom, så visst
som Nordtyskland vill tillräkna sig ära af Sydtysklands hjeltar.»
Men hvad göra vi med en Hugo Grotius, en Descartes,
en Pufendorf i Sverige, eller med en Klopstock senare i Dan-
mark?
’) Jmfr. Wieselgrens Sv. Sk. Lit. Ill, 162 och N. M. Petersens LiL-hist. II, 282. —
Då jag genomgått Wieselgrens sakrika verk just för denna afhandlings skull, kominer
jag ofta att rätta af honom begångna misstag, hvilka möjligtvis äfven finnas hos
andra svenska författare i detta ämne. Man må icke tro, att jag skulle önska nedsätta
nämde litteraturhistoriker, af hvilken jag lärt så mycket, och hvilken jag derföre är
mycken tack skyldig. Dessutom har P. Wieselgren sjelf skrifvit, att han »ej blott med
lugn, utan med innerlig tacksamhet emottager rättelser.» (III, 520)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
