Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, augusti - Moderna samhällsförbättrare och deras läror om familjen och staten. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI.
Intet privat hus, vare sig tillhörande den fattige eller den rike,
skulle funnit nåd inför deras raseri. Om konstens och litteraturens
skatter blifvit räddade undan förstörelsen, så har detta skett imot
deras vilja, ty de skulle hafva uppbränt, om de det förmått, men-
niskoanden sjelf. Det skulle erfordras Uppenbarelsebokens för-
fattares pensel, för att gifva en bild af dessa scener, som i minnet
återföra Ninives och Babylons fall. Förståndet förvirras inför
dylika tilldragelser; de äro i historien hvad fordom i naturens rike
jordens våldsamma skakningar före inträdet af en ny geologisk
epok. Man tror sig se de ur det moderna kaos framfödda jättarne,
uppstapplande massor af rykande spillror, den ena högen på den
andra. Det gafs ett ögonblick då Paris, insvept i rök och lågor,
hotadt af ständigt nya brott och nya olyckor, tycktes vara en
förbannad stad.» — I samma anda uttalar sig den framstående
publicisten John Lemoinne om kommunen och dess anhängare uti
en artikel i Journal des Débats med anledning af den mördade
erkebiskopens af Paris begrafning. »Det fanns i denna vidunderliga
orgie hvarken tanke eller plan», yttrar Lemoinne, »man finner der
endast rofdjurets vilda instinkt och lystnad efter blod. Det är
vilddjuret, som gjort uppror, som krossat sin bur och kastat sig
öfver allt, utan att veta hvad det var. Man skulle kunnat tukta
det med glödgade jernspön; men omöjligen skulle man kunnat för-
bättra det. Dessa vilda varelser hafva dödat, bränt och ödelagt
blott och bart af passion. Om man frågar dem, hvad de vilja
sätta i stället för det de förstört, skola de stå handfallna. De
skola på sin höjd kunna svara: »vi veta icke hvad vi vilja; vi veta
endast hvad vi icke vilja, och vi vilja icke det bestående.» —
Detta är hvad som händt, men huru kunde sådant hända? Hvilka
äro de underjordiska krafter i det nutida samhällets innandömen,
som mäktat förorsaka så fruktansvärda eruptioner?
Ett förberedande svar på denna fråga är lätt att åstadkomma.
De skriftställare, som redogjort för pariserupprorets historia, synas
alla ense om en sak: härden, hvarifrån de tändande gnistorna
utflögo, är ej att söka i sjelfva Frankrike. A annat håll hade
länge med stor omsorg förberedts hvad som sedermera i Paris kom
till utförande; sorgespelets hemska program var i det hufvudsakliga
på förhand faststäldt och rollerna utdelade af en styrande vilja,
som på afstånd ledde och gaf sammanhållning åt den till en
början mindre planmässigt anlagda revolten. Bakom densammas
synliga chefer stod en makt, som höll det helas trådar i sin hand,
ett samfund, hvars namn nu är i hvar mans mun: den internatio-
nela arbetareföreningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
