Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYRATIONALISMEN OCH DESS MOTSTÅNDARE. 197
Tager man nu fasta pâ sjelfva hufvudargumentet uti ofvan-
stâende i svenska statskyrkans anda affattade manifest — huru
skulle väl dä någon, utom »renlärighetens» logici, naturligtvis —
kunna undertrycka en känsla af förvåning? Såsom rationalismens
gröfsta förbrytelse och det, som föranledt striden mellan densamma
och kyrkan, angifves af den ortodoxe författaren: bemödandet från
rationalismens sida att »undantränga tron, för att i dess ställe
sätta förnuftet.» I dess ställe? Det är alltså här fråga om ett
alternativ, ett val mellan oförenliga motsatser? Tron och för-
nuftet äro således hvarandra fullständigt uteslutande principer eller
krafter hos menniskan? I öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå
stridsfrågan af honom blifvit uppstäld, måste förf, i Wäktaren
härpå svara ett obetingadt ja. Men han nödgas då — huru har
detta kunnat undgå hans uppmärksamhet? — jakande instämma
äfven i följande paradox: alltså är tron, såsom motsatt förnuftet,
likaledes motsatt och oförenlig med det sanna, goda och rätta.
Ty att detta till sitt väsen är ett med det förnuftiga (eftersom det
ju ej kan vara ett sinligt och något tredje, utom förnuft och sin-
lighet, icke gifves), förmoda vi att förf, ej finner skäl att bestrida.
Hvad har då förf, uträttat genom sitt välmenta försök att spela
skiljedomare mellan svenska folket och rationalismen? Han har,
såvidt vi förstå, ovedersägligen lagt i dagen, att det der logiska
monstrum, som af »renlärighetens» apologeter utsmyckas med he-
derstiteln »tro», måste, alldenstund det enligt förf:s egen utsago är
förnuftet i allo motsatt, anses liktydigt med det osanna, orätta och
onda. Men om så förhåller sig, om detta är dogmtrons sannskyl-
diga natur — huru kan förf, då finna beklagligt, att vårt folk —
och ingalunda de minst bildade eller religiöst sinnade bland det-
samma — i stora skaror vändt ryggen åt »bekännelsetrohetens»
afgudabeläte, för att i stället eftersträfva den tro, som förkunnades
af Paulus, då han, århundraden förr än kyrkomötenas omröstningar
apoteoserat stiftaren af vår religion till »den andre personen i tre-
enigheten», ’) sålunda formulerade kristendomens valspråk: »tro på
herren Jesus, så blifver du och ditt hus saligt»?
Det är denna sant kristna tro — hvars väsen det tillhör den
religiösa psykologien att närmare utforska — den svenska »nyra-
tionalismen» inskrifvit på sin fana. Grenom att erinra om detta
’) Jmfr. härom Révilles i Majhäftet af vår tidskrift anmälda skrift Dogmen om
Kristi gudom till sin historiska utveckling. — Att Kristus sjelf aldrig utgaf sig för att
vara Gud, lika litet som han så betraktades af sina lärjungar eller af den äldsta kristna
församlingen, har, såsom våra läsare känna, blifvit med öfverväldigande klarhet bevi-
sadt genom de senaste årens vidlyftiga litteratur i detta ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
