Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________
202 FRAMTIDEN. FJERDE ABGÄNGEN. 1871. SEPTEMBER.
samme ännu kämpade att nâ de rätta former, i hvilka han kunde
gjuta sitt för hvarje dag allt rikare innehåll. Och han fann dem,
dä den »Nya Skapelsens» skald lyftade sig till allt renare rymder,
dä Leopold diktade sin odödliga saga om »Eglé och Annette» och
dä Bellman midt bland sina yrande hjeltars lekar och löjen låter
oss höra det dofva återljudet af eviga makters varnande röst. —
Att vi dä ej heller glömt värt eget århundrades store, Franzén och
Wallin, Tegnér och Geijer, Topelius och Runeberg, är naturligt.
Bland de siste af vår litteraturs stora namn återstår oss dock ännu
ett att nämna, den mans, hvilkens lefnad och verk vi nu gå att be-
trakta.
Just under de år, då den till tomt ordakäbbel allt mer öfver-
gående striden mellan den gamla och nya skolan i vår vitterhet
småningom trädde i bakgrunden för Tegnérs kraftiga harposlag,
bodde på Stora Holmstorp i Tysslinge socken af Nerike ett lyck-
ligt och aktadt par, ekonomiedirektören Carl Adolf Malmström och
hans maka Hedvig Ulrika Styffe. I denna tid af stora verldshän-
delser, då den förste Napoleon, ohjelpligt fallen, måste inrätta sin
trånga bostad på S:t Helena, och då Frankrikes nyss landsflyktiga
konungaätt åter skulle försöka sig i den svåra konsten att herska,
ja just 1816, det året, på hvars nyårsdag Tegnér i lågande harm
skref sin bittert gisslande sång öfver dårskaperna i en tid, som i
många hänseenden är så lik vår egen, föddes den 14:de Mars af
af ofvannämda föräldrar Bernhard Elis Malmström. Ursprungligen
den tredje bland sex syskon, blef han snart den äldste genom de
två äldres tidiga död. Uppfostrad af en driftig och i kommunala
värf mycket anlitad fader fick Malmström tidigt lära sig arbete’
och ordning. Naturen lärer icke slösat med fägring kring hans
första barndomshem. »Han såg dagen på en vidsträckt slättbygd,
ej bruten af höjder och dalar, af skogar eller vatten. Men», säger
hans minnestecknare i Svenska akademien, »snillets gudagnista
kommer farande med himlens vindar, och diktens gåfva upprinner
i sånggudinnans spår, likt Jerichorosen, i sjelfva ödemarken.» Att
dessa poetiska anlag imellertid icke förqväfdes på hemtraktens för
dylikt säde så ogunstiga jordmån, länder Malmströms såväl fader
som moder till synnerlig heder. Den härdande och helsosamma
tukt, i hvilken dessa höllo sina söner, syftade nämligen aldrig till
att sluta deras hjertan, »för de lifvets vänare makter, som gjuta
sitt förädlande behag öfver sammanlefnaden.» Malmströms fader
satte högt värde på de gammalnordiska sagorna, med hvilkas ge-
stalter sonen sålunda redan tidigt torde blifvit förtrogen. Visst
är, att han redan vid tio års ålder försökt &ina egna diktarkrafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
