Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 203
med en poetisk behandling af Bodvar Bjarkes saga ’j. Men äfven
modren inledde honom frän sin sida på litteraturen. Sjelf känslig
för poesiens rörelser förstod hon på en gång att gifva akt på so-
nens anlag och leda dem i en ädel riktning genom arten af de
verk, som hon lät falla i hans hand. Sjelf har denna moder be-
rättat till ett fruntimmer, af hvilket vi äfven haft nöjet imottaga
månget träffande drag till teckningen af Malmströms bild, att han
aldrig, såsom andra barn, varit road af att leka, utan, ifrån det
han lärt sig läsa, alltid plägat sätta sig för sig sjelf med en bok,
och att då — just i hans verkliga barndomsår — fru Lenngrens
skaldestycken varit hans älsklingslektyr.
Under intryck af den fina, träffande stilen hos »Pojkarnes» och
»Bettis» skaldinna samt af de manligt kraftiga karaktersdrag, som
stämpla hvarje fornnordisk skapelse, har också Malmström tydligen
format sin första uppfattning af hvad som är skönt och upphöjdt
Att han för hvarje kommande år fick en allt mer vidgad synkrets,
förändrade mindre arten än djupet af hans begåfning. Malmström
är från första stunden, han fattar pennan, gedigen i innehållet, och
beundransvärdt smidig i formen. Utan att förneka, det särskilda
dikter af Malmström till och med bland dem, som han sjelf i sina
senare år gillade, äro skäligen svaga, torde man dock svårligen
kunna uppvisa någon period af hans utveckling, då han egentligen
är hvad man skulle kunna kalla omogen hvarken i det ena eller
andra hänseendet. Detta röjer sig bäst, då han, efter att hafva
genomgått Örebro skola, kommit till Strengnäs’ gymnasium och
der tvenne gånger hedrades med uppdraget att hålla högtidstal på
Carl XILtes dödsdag, en plägsed, som, till firande af den store
hjeltens minne, länge var öflig vid detta lärosäte. Han var då
blott en adertonårig yngling, men om det intryck, hans uppträ-
dande gjorde, skrifver en några år yngre samtida, domprosten
Strömberg i Strengnäs: »Det var en tid — jag glädes att hafva
bevitnat den — när dessa toner föddes i denna nejd, såsom friska
källsprång ur klippan, rika, fulla, mäktiga, rena. Det var en stund,
när den adertonårige skalden sjöng på detta rum (stora gymnasii-
salen i Strengnäs) förstlingen af sina fosterländska sånger, tolkande
Vasaålderns minnen, Sveriges hjeltetid och vårt härliga, minnesrika
land, med ynglingens eld och hänförelse, men med sans och kraft af
en mognad man; den stundens minne skall ej förgå, så länge hjertat
ännu klappar varmt. De ungas hjertan svälde af mod och stolt-
’) Detta försök jemte flera andra poetiska utkast från de första ungdomsåren be-
varas nu af skaldens broder, historikern, professor Carl Gustaf Malmström i Upsala,
som godhetsfuilt meddelat oss flera värdefulla upplysningar om sin aflidne broder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
