Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
het, och heliga beslut stodo att läsa i deras blickar; de grånade
lärarne tryckte deras händer och göto tårar af hopp och glädje.
»Skönt är vårt land» — sjöng han —
»Skönt är vårt land; jag vill ej sången höra
Om söderns himmel skönare än vår.
Månn’ sången här ej skall mitt hjerta röra,
När siskan ifrån gröna björkar slår?
Månn’ vinterns stormar harmonien störa,
När inom hjertat nordisk stillhet rår?
Här vilseförer ej passionens villa;
Bland fjällarna är lifvet lugnt och stilla.
Väl brytas icke färgerna så hjerta
På markens och på lifvets rosor här,
Men rosor blomstra dock i hvarje hjerta,
Och sig med sippor svenska våren klär.
Här lyser solen klar och gör ej smärta
Och himlen utan Söderns fasor är.
Af jern vår himmel är, men blank polerad
Och ytan rikt af stjernors guld broderad.
O sköna land! O arf af stora fäder!
O Svea, du min första kärlek var.
Om du i vårens jungfrudrägt dig kläder,
Om vinterns svepning du omkring dig drar,
Jag älskar dig — mig denna kärlek gläder,
Den trognaste ett dödligt hjerta bar.
För dig jag trotsar alla lifvets öden,
För dig jag ville dö, och le i döden!»
Jag upprepar det, det var en adertonårig yngling, som förde
detta språk, så formfulländadt, så kraftigt, så manligt ädelt!»
Till fosterlandet helgades, såsom vi se, de första tonerna af
hans lyra, liksom i en senare tid flera af de skönaste.
Med det lilla tillägg, att Malmström under denna sin gymna-
siitid för sina poetiska försök rönte mycken uppmuntran och mot-
tog en välvillig ledning af dåvarande filosofie lektorn i Strengnäs
doktor Gumælius, Engelbrechts fosterländske sångare, lemna vi åter
för en stund ordet åt domprosten Strömberg.
»Det låg,» säger denne i sin minnesruna, »redan vid den tiden
i sjelfva hans röst och föredrag något storartadt, något hänförande,
som bebådade den blifvande mästaren. Man berättar ock om ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
