Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
»0, att sida invid sida
Under helga skuggor skrida
Ofver jordens trånga gräns
Sakta in på himmelens!
Ack! när barnslig oskuld ligger
På det unga hjertats grund,
När ej lustans svartalf tigger
Del i kärlekens förbund;
Då har himlens kärlek stigit
Stjernevägen ned och vigit
In två hjertans herdestund.»
Det är dessa "blyga drömbegär», som göra denna lilla dikt
så kär för rena, svärmiska sinnen, som deri igenkänna sig sjelfva.
Ogrumladt sådan måste skaldens egen känsla vid denna tid hafva
varit, och det som i våra ögon mest synes tyda på att han här
sjungit om sin egen ungdoms drömda, till ett evigt minne för-
vandlade lycka, är den sköna slutstrofen:
»Slutad är min enkla saga,
Sådan som jag drömde den
Någon gång i skymningen,
När jag hörde minnet klaga
Lik en vilsen näktergal
I mitt hjertas stilla dal.
Minne! Minne! — o hugsvala
Såsom nu mig mången gång
Och mig lär ditt språk att tala,
Och mig sjunga lär din sång.
Ofta när sig solen sänker
Stilla öfver land och sjö,
Aftonrodnan för mig blänker,
Liksom ifrån Målarns ö.
Ofta ack, när natten höljer
Somnad verld uti sitt flor,
Mången dikt mitt minne följer
Till den strand min själ bebor,
Till den nejd, mitt hjerta korat,
(Hvarje hjerta eger sin)
Från en glädje, som mig dårat,
Från en rymd, som ej är min.
I en sådan stund jag tågat
Diktens väg till Logarns strand;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
