Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 213
I en sådan stund jag vågat,
Med min lyra uti hand,
Tyst, som älskaren, mig smyga,
Att med sångens dagg beströ
Oförmärkt de blommor blyga,
Hvilka gro på Tynnelsö.»
Malmström började således sin skaldebana med berättande
dikter, något ganska ovanligt, då de fleste unga skalder först känna
ett behof att i toner tolka sitt eget inres rörelser, och först vid
en mer framskriden ålder få det herravälde öfver sina erfarenheters
verld, att de mäkta i rent diktade gestalters öden gjuta in på ett
mer medelbart sätt hvad som lefver inom dem sjelfva. Det kunde
imellertid icke vara omöjligt, att just den blyghet, som så afgjordt
stämplar Malmströms hela lif och väsende, i ungdomsåren var så
stark, att densamma förbjöd honom att ohöljd sätta ut sitt eget
jag, då det gälde att teckna så ömtåliga ting som det unga hjer-
tats första gryende rörelser. Att imellertid den lilla berättelsen
om fiskarflickan kommit denna hans egen, personliga, inre verld
långt närmare än teckningen af den grekiska Ariadne, är uppenbart.
Innan han imellertid tog steget fullt ut och i sköna, gripande
toner sjöng omedelbart om sig sjelf, försökte han sig, och det på
ett högst storartadt sätt, i den svåraste af alla diktarter, den
dramatiska, i hvilken skalden sjelf skenbart träder alldeles full-
komligt tillbaka, i det han blott ger ordet åt de gestalter, dem han
medelst sin inbillningskraft kallat fram till ett sjelfständigt lif på
skådebanan.
Malmströms dramatiska dikt blef blott en enda och ej ens
denna fullbordad, så att densamma någonsin kunnat uppföras på
en skådebana; men detta fragment är likvisst så väldigt och så
djupt tänkt, att det ännu står i sitt slag fullkomligt ensamt och
oupphunnet i vår litteratur. Ämnet till denna dikt, som kom ut
uti den poetiska kalendern Linnœa Borealis hösten 1840, d. v. s.
ett år efter »Fiskarflickan», är ur den östromerske kejsarens Juliani
lif. Denne, född under brytningstiden mellan hedendom och kri-
stendom och, ehuru mot sin vilja, uppfödd i den senare religionen,
närde imot densamma ett så djupt hat, att han, hunnen till makten,
gjorde allt att utrota kristendomen, och detta ej så mycket med
våldets som med listens och förslagenhetens vapen. Sjelfva själs-
tillståndet hos en sådan historisk personlighet måste naturligtvis
för alltid blifva för menniskor outransakligt; men med desto friare
hand kan då skalden, förklarande och försonande, i de af historien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
