Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
kända yttre händelserna gjuta ett inre lif, hvilket blir stort och
gripande, ju mer det gör intryck af att vara det enda sannolika.
Om det är sant, att Julianus, inseende det fruktlösa i sin kamp
mot Kristus, i dödsstunden utropat: »Du har segrat, Gallilé!» sä
torde ingen pâ en gång djupare, skönare och mera fromt anlagd
själsmålning af Julianus kunna göras än Malmströms.
Julianus vill just natten före en stor strid söka hvila och
sömn uti sitt tält, då en kristen prest intränger och stör hans till
de hedniske gudarne hänvända andakt. Presten trotsar kejsarens
vrede med de orden:
»Arme furste! Jag liar hit ej smugit
På farans stig att blott dig förebrå
Den läras lidande, som du beljugit,
De trognas smärta, som du trampat på.
En fridens prest, en sanningens, jag vågar
För fridens sak, för sanningens, mitt väl.
Fast vredens flamma i ditt öga lågar,
Jag nådens dörr vill öppna för din själ.»
Julianus tillbakavisar honom med anklagelsen att söka, eller
än värre, att vilja synas hafva gått till mötes martyrdöden. Presten
svarar honom med bestraffande stolthet, men äfven med innerliga,
varma ord:
I himlens höjd du kommit sorg åstad,
Du tvedrägt stiftat uti jordens dalar.
Se dig omkring: säg, hvad du vunnit har:
Din hamn är stormig, fridlöst är ditt hem,
En evig tomhet är den skatt du samlat!
Din blick mig flyr: förlorade, vänd om,
Uti din faders armar återkom!»
Och Julianus svarar:
»Jag lyssnat har, o prest, till hvad du talat,
Ty du har tyckts mig tala hjertats språk.
Vänd om, du sade; säg mig detta först:
Hur vändes stjernan i den jemna bana,
Som ödets finger en gång stakat ut?
Hur vändes pilen i sin snabba flygt,
Sen den är slungad ut från stålsatt båge?»
Men presten, buren af sin lefvande trosöfvertygelse, svarar:
En vink allen’ af samma skaparfinger
Skall vända stjernan i dess jemna lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
