Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 215
En fläkt allen’ ifrån en engels vinge
Skall hindra pilen från att nå sitt rof.
Och dig, du arme, skall Guds nåd omfatta,
Om du på honom och hans frälsning tror.»
Men nu låter Julianus sin i sin glödande tro sä lycklige, sä barns-
ligt lycklige motståndare få kasta blicken långt djupare ned uti
sin själ, uti den afgrund af kamp och qval, af trots mot himlen
och längtan efter Gud, som fylde honom dag och natt:
»Hur vist du talar och hur djupt du tänker!
Hur ofelbar och ljuf din läkedom!
En man det var, som led af skälfvosot:
Det bodde vinterköld uti hans ådror.
Till honom kom — kanske en kristen prest,
Kanske en annan narr — Du fryser, son,
Mig ömkar om den smärta, som du lider.
Hör derföre mitt råd: der sitter solen;
Tag henne ned att värma dig vid den.
Förmätne prest! du tror, att himlens nycklar
Ha blifvit lagda ned uti din hand;
Du mena tycks, att trons lycksalighet
Kan manas fram utaf en enögd ledsven,
Som vishet skryter för en starrblind hop.»
Han förebrår presten att denne lärer lifvets lära, men ej sjelf
genomlefvat den:
»Förstånd dig fattas: du är icke mannen,
Att göra proselyt af Julianus.» — —
Men han återtager strax:
»Likväl! hvi bannar jag? Du mente väl:
I enfald kom du, såsom fredens dufva,
Att bjuda tviflarn tröstens oljoqvist,
Och du har rätt att vänta milda ord :
Hör mig derföre, gamle man, och bäfva!»
Han pekar ut genom tältöppningen, ber presten se på natt-
molnen, som, med stormar i sitt sköte, ligga tunga och tryckande
öfver jorden. Han ber honom höra huru skogen suckar och haf-
vets bölja darrar imot elementens stundande strid. »Friden», sä-
ger han, »friden bor i ditt gamla hjerta. Men du har vågat dig in
i stormens hem och du skall höra huru hans stämma ljuder».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
