Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 217
pancle själ, hvilket hans dikter förvara. — »En sådan strid», sä-
ger presten,
»En sådan strid är ömklig, Julianus!
Eansaka dig: det majestät af kraft,
Som du beundra vill, hos dig ej finnes,
Men finnes ofvan dig — gack dit och dyrka!
Ödmjuka dig! i ödmjukheten ligger
En ljuf, en aldrig sviksam läkedom.
I ödmjukheten ligger kärleken,
Af ödmjukheten födes tron och friden.
Se dessa lyckliga, som ega tron!
Vill du ej dela deras barnafröjd?
Din egan ungdom se! Vill du ej njuta
Dess frid och hopp och oskuld om igen?
Hos samma Gud din lefnads mödor sluta,
Som var ditt hopp uti begynnelsen?»
Och Julianus svarar:
»Ja, gode gubbe, sälle de som tro.»
Af sin egen barndoms minnen vägledd målar nu äfven Juli-
anus denna de trognes salighet redan härnere på jorden. Han
har sett den kristne i stormen, i nattmörkret, i hungrens qval, i
lidandet, öfverallt gå med seger igenom, ty:
»Gud hjelper honom bära upp hans börda.
Den lycklige! han vet ej, hvad det är
Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven,
I själens natt och sjelf sig frukta der,
Af menniskor och gudar öfvergifven.
Han vet ej, hvad det är att vissnad stå,
Utaf en yppig sommarverld omhviftad,
Och tyna, torka och till aska gå,
Utaf sin egen andedrägt förgiftad.
Han vet ej — med ett ord — vet ingenting
Om hvad i hjertats svartkonstbok står skrifvet,
Har ej förkastat ljusets vigselring,
Har ej förbannat skapelsen och lifvet.
Han är, hvad Julianus en gång var,
En blomma, som i nådens solsken knoppas:
Han eger barnets frid och oskuld qvar,
Han eger himlen — eger allt — han hoppas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
