Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
Nu är den verklige prestens rätta stund kommen, och han
ropar af allt sitt hjerta:
»Bed, Julianus! bed! — Den rätt förstår
Att bedja, är till hälften frälsad redan.»
Och Julianus stammar verkligen de första orden:
»Du starke Gud, som jag försakat har,
Jag beder dig, att du mig lär att bedja»––––––
Nu är kampen ej längre mellan Julianus och presten, mellan
en menniska och en annan; utan mellan den store, halft förkros-
sade kejserlige tviflaren och Gud sjelf. Derföre är nu också presten
icke längre någon behöflig person i dikten, liksom han i en dylik
verklighet skulle varit ett obehörigt vitne. Men såsom en äkta
konstnär vet också Malmström att ur nödvändigheten af prestens
bortgång skapa en ny skönhet i diktens gång. En vanlig skald
skulle helt enkelt låtit honom aflägsna sig. Men Malmström såg
djupare än så både på diktens och den religiösa känslans kraf.
Julianus hade förebrått presten, att denne väl kunde predika,
men icke hade genomlefvat hvad han lärde. Presten måste såle-
des få visa Julianus, att han dock kunde predika ej blott med ord,
utan också med handling. Derföre införer skalden nu ett bud, som
förkunnar för Guds ords tjenare att Lysis, en trosbroder, ligger
för döden på andra sidan om den stormhäfda fjärden och att
denne nu kallar honom till sin bädd.
»Jag följer dig», svarar presten.
»I denna storm?» invänder Julianus.
Och presten svarar, medan han reder sig till att gå:
»Ja väl,
Mitt lif, min död i Herrans händer ligga.
Han skyddar den, som går uti hans värf.
Och döden der är vägen till hans boning.
Farväl — kanske vi råkas än en gång —
Imellertid — bed, Julianus, bed!»
Nu är Julianus ensam, och den stora Jakobskampen i hans
själ begynnes:
»Han gick att döden möta i sitt kall!
Du tro, du axel, hvarpå himlen hvälfves,
Du eld, som glödgar upp den frommes bröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
