Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
Frän denna afgrund af ångest och qval svingar han sig iinel-
lertid åter upp, men ej på kärlekens och hoppets vingar, utan med
ett nytt, himmelsstormande trots. Må Gud förkasta honom, han
känner sig jemnstark med Gud. Såsom helvetet är bygdt i den
fallnes egen själ, så är det, der det finnes till, ej bygdt af Gud
utan af menniskan sjelf. Och det vet och bekänner Julianus nä-
stan i jubel öfver denna förfärliga makt öfver sitt eget inres rike:
»Du skall den trösten doek ej frän mig skilja.
Att hvad jag varit, livad jag blifva skall,
Ar allt ett foster af min egen vilja;
Sjelf har jag stigit, sjelf beredt mitt fall.
Om jag i evighet fördömd skall blifva,
Och sönderslitas af ett evigt qval,
Du ej förmår en pinodryck mig gifva,
Som ej bereddes af mitt eget val!»
Detta är den skönaste sång vi känna öfver den förfärliga makt
till det onda, som lean växa upp ur menniskans frihet.
Och dock skulle en väg finnas för denne jätte i trotset, en
väg till Gud. Det skulle finnas ett ord, för hvilket allt hans mot-
stånd skulle blifva fåfängt, ett ord, mot hvilket döden skulle mista
sin udd och det helvete, han sjelf skapat, sin seger. Och det
ordet var blott: försoning, kärlek. Mot det ordet hade han intet
att sätta upp:
»Dock — tanke! hvadan detta ljus? Försköning! —
Vill du upplysa de fördömdas stig?
Mitt öga svider — jätteord: försoning!
Förfärlige! jag tror, jag fruktar dig! — —
Du mäktige! skall så i strid du draga?
Skall kärlek ena, hvad fiendtligt var?
Ar det den hämd på mig du ämnar taga — —
Då Nasarén! välan, du segrat har»!
Så faller Julianus åter i Guds famn, i sin barndoms Guds.
Till en sådan dikt ega vi intet motstycke i vår vitterhet; det
finnes kanske blott få i hela verldens. Då vi betänka att det är
en knappast tjugufyraårig man, som målar sådana strider och
målar dem på ett sådant sätt, ar det oss sålunda ej underligt, att
fosterlandet vid den mannen fäste stora förhoppningar. Men vi
fråga då, såsom mången före oss: har Malmström infriat de stora
löften, som hans ungdom gifvit? Det är en lätt sak, att på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
