Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 225
meddelade, att han redan dit inlemnat »Fosterlandet». Sedan han
äfven läst upp denna dikt, tillrådde Samzelius honom dock ytter-
ligare att söka fä göra ombyte, hvilket äfven, sedan ännu några
vänner blifvit hörda, verkstäldes. De tryckta bladen af »Angelika»
makulerades och »Fosterlandet» trycktes i stället i kalendern. Ut-
gången har visat att vännerna hade rätt; ty »Angelika», ehuru en
till omfånget ingalunda vidlyftig skapelse, och ej heller berörande
»något af fosterlandets stora minnen» utan endast ett blad ur ett
menniskohjertas historia, belönades verkligen med akademiens stora
pris. — Underrättelsen om denna seger nådde Malmström, då han
i December 1840 kom ut från sin filosofie kandidatexamen. Det
var i dubbelt hänseende en glädjedag.
Skönare versar finnas icke i sitt slag på vårt modersmål än
i klagosången »Angelika». Då jag vill gifva ett begrepp om denna
underfulla dikt, står jag i förlägenhet för hvad jag skall utesluta,
då tiden ej medgifver att meddela allt. Ty der finnes icke en rad,
som ej är fulländad, icke en tanke, som ej är gripande, icke en
känsla, som ej är himmelsk.
Inledningen lyder på följande sätt:
»Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet,
Såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros?
Säg mig, du sorlande bäck, som rullar ditt silfver i lunden,
Såg du min kärlek? o säg! såg du min flyende brud?
Blommor, dränkta i tårarnas dagg! kanhända I kyssten
Flyende engelens fot — lyckliga, gråten och dön!
Sky, som löser dig upp i vesterns skimrande guldstoft,
Var det af dig, som hon bars stilla till himmelens rand?. . .
Klaga du sångare! fritt: ack, ingen din stämma förnimmer:
Sucka, du flämtande bröst! — ingen, ack, ingen dig hör!
Ingen, ack, ingen förstår den sorg, som i själarnes midnatt
Gömmer sin mäktiga rot, växer och näres af blod;
Och ej irrar ändock härnere en själ, som ej hvälfver
Fröjdernas skimrande hjul rundtorn en axel af qval,
Menniskohjertat är sjukt: derför det dväljes i mullen,
Ömmar för himmelens hand, ömmar, men helas ändock,
Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar,
Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland,
Stilla jag gråter ibland, när de blånande rymder jag skådar.
Dit jag förlägger mitt hopp, dit min Angelika gått.
Ack, men hur ofta ändock mitt ensliga hjerta vill brista!
Minnenas ljufliga tyngd trycker till jorden mig ned;
Framtiden. Band 6. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
