Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
Ty jag har egt för min kärlek en vår och en ros för mitt hjcrta: —
Stormen har härjat min vår, döden har tagit min ros.»
I den andra afdelningen, som börjar med de sköna orden:
»Hvila din vinge, min själ! — Dig hölj i ett töcken af tårar,
Gjut ur ditt innersta djup sorgens elegiska ljud!
Klaga, som fågeln i skog, när hans bo är plundradt och öde,
Sucka, som vinden i säf suckar, när hösten är när!
Tro ej det smickrande hopp, som vaggas på luftiga skyar,
Tro ej den svalkande frid, vindarne ljuga för dig!»
I denna afdelning söker skalden sitt eget lugn i tanken pä
den ljufliga frid, som hans älskade nü njuter i de eviga landen.
Men kanske att också kärleken är odödlig, att han följer eller att
åtminstone ett minne af honom följer den från allt annat jordiskt
frigjorde anden in i de eviga boningarna. Detta sublima ställe-
må vi äfven anföra:
»O, min Angelika, hör du ännu den jordiska sångens
Sväfvande, darrande ljud fjerran ur mödornas däld?
Hör du, när natten är ljum, och på genomskinliga skyar
Vindarne vaggas i sömn, suckar ur sorgernas dal?
Hör du kanhända en suck ur mitt bröst, en ton ur min lyra?
Ler i din himmelska ro? känner kanske dem igen?
O, min Angelika! då, då bruste mitt hjerta af glädje,
Och med en segrande sång flöge min ande till dig! . . .
Men jag lefver ännu, jag sörjer och irrar och faller!
Icke Angelika hör sångarens klagande röst.
Ack! hon sitter i ljus och dricker de saligas nektar,
Englarnes tjusande sång fröjdar dess jublande själ.
Himlarnes svalkande luft kringströmmar dess glödande ande,
Edens oändliga doft gjuter sig mildt i dess famn . . .
Icke de saligas lugn af jordiska vexlingar störes:
Sorlet af menniskors lif studsar mot himmelens port.
Att en dikt så skön som denna icke skulle kunna annat än
väcka medkänsla var ju naturligt. Malmström blef också inom
kort nationens älskling; ja det dittills oerhörda inträffade, att
skalden blott tio år senare, d. v. s. 1850, ännu såsom lönlös docent
blef inkallad till att varda en af de aderton, livilka hafva att vårda
den svenska vitterheten. Han hade den hedern att få intaga
platsen efter ingen mindre än Fannys och Selmas sångare, biskop
Franzén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
