Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Strödda meddelanden - Naturmärkvärdigheter i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 FRAMTIDEN. FJEKDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
och hörsel göra nästan icke mera tjenst, man ser endast någonting ofant-
ligt högt och hvitt rundt omkring, hör blott en bullrande åska i sina
öron. Af förarens hand bak i ens nacke märker man, att man skall
stå stilla och böja sig ned med honom för att kunna draga andan,
men man kan icke se honom för de vattenströmmar, som piska en i
ansigtet. En mängd underliga föreställningar genomfara en, när tanken
åter börjar att röra sig efter dessa nästan bedöfvande ögonblick. I
detta väldiga kaos af naturkrafter har man stundom endast en obe-
stämd känsla af att man är till, och ingenting annat. Men det är
endast vid vissa ställen af vandringen, som man blir så starkt öfver-
väldigad. Der vattnet icke kastas på ett så bedöfvande sätt mot van-
draren, ser man rundtomkring den underbaraste syn. Ständigt är man
omgifven af denna omätliga, hvita, dånande vattenmassa; man tycker
sig vara midt i den ursinniga hvirfveln, ehuru man i sjelfva verket
kommit bakom fallet in i den väldiga, hundra fot höga och hundra
fot breda klipphåla, hvars öfversta rand är fallets början och hvars
kant man i ögonblick, då blåsten icke är för stark, kan skymta högt
öfver sig, som om vattnet strömmade ned från himlen. Strålande regn-
bågar bilda sig rundt omkring. Det är som om man vandrade i sa-
gornas land; ty man går genom regnbågarne, och dessa bilda här lull-
ständiga cirklar kring ens fot — man är på det enda ställe på jorden,
der man kan få skåda en sådan syn.
Att hafva varit vid Niagara utan att ha stigit ned i »Vindarnes
håla>, är detsamma som att icke hafva förnummit detta väldiga natur-
skådespel. Man kan företaga en annan nedstigning åt Canada-sidan,
der man äfvenledes kommer in bakom fallet, nämligen en del afHäst-
skofallet; men ehuru det är en imposant syn att se den hvita vatten-
massan falla ut framför den svarta, bågiga klippväggen, är detta likväl
ett intet i jemförelse med »Vindarnes håla». Man bör till ett besök
i denna kanske just önska sig en smula hårdt väder, blott det icke
gör inträngandet i hålan omöjligt. Ingen Dantes fantasi kunde före-
ställa sig och ingen Doré teckna en scen, sådan som den man der
får skåda.
Så visst som detta är glanspunkten i ett besök vid Niagara, så
visst är det äfven, att det annars är svårt att säga hvar, när och huru
fallen bäst kunna ses. Men den tid, då fallen bäst motsvara namnet
»Vattnens ande», är kanske om aftonen, då solen gått ned. Vatten-
skyarne, som höja sig från fallen och som i soldnedgangen spela i ett
gyllene skimmer och stiga upp som lätta, blekröda dimmor öfver det
djupa, gröna vattnet i Hästskofallet eller det amerikanska fallets hvita
skumväf, hafva nu blifvit hvita dimmor, och medan skogarne svartna,
medan söderns natt hastigt faller på och tager färgerna bort från na-
turen, sväfva dimmorna hvarandra till mötes från Canadas och Amerikas
kuster, och man fattar då lätt, att de enstaka, kringströfvande india-
nerna, som då och då komma hit, ännu alltjemt bibehålla tron på
»den store anden», som bor i fallen, och hemhära honom sina offer.
Mammuth-grottan i Kentucky. Amerikanarne anse vatten-
fallet vid Niagara och Mammuth-grottan i Kentucky för landets båda
största naturmärkvärdigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
