Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Strödda meddelanden - Naturmärkvärdigheter i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
diga stenväggarna. På andra ställen kommer man till rymliga salar,
än med sällsamma bildningar, såsom »Jättens likkista», der en fyrtio
fot lång sarkofag träder spöklikt fram i det svarta hvalfvet, än för-
sedda med väldiga kupoler. På andra ställen åter öppna sig afgrunder,
i hvilka ljuset från lamporna endast tränger ned ett litet stycke öfver
kanten. Vägvisaren tänder en af sina små facklor af oljadt papper.
Ett rödaktigt skimmer faller öfver de vilda klippväggarne omkring ett
gapande, kolsvart djup; han nedkastar facklan; lågorna susa med ett
underbart starkt ljud; klippsidor än lodräta och jemna, än sönderslitna
i fantastiska former, visa sig på dess väg; den blir hängande på en
afsats och visar i ett ögonblick en underjordens skuggrike värdig ned-
gång; den förlorar jemnvigten och försvinner åter susande ned i ett
djup, hvarifrån endast ett återsken af densamma når upp för ett ögon-
blick, till dess det djupa mörkret åter sluter sig öfver afgrunden.
Den stora turen är imellertid vida rikare på omvexlingar än den
lilla. Början är densamma; men då man gått halfannan mil, tager
man af för att komma till den underjordiska sjö, man skall öfver, och
på hvars andra stand grottans under först riktigt börja. Det landskap,
man ser här vid denna sjö, och denna flod, som flyter här i en evig
natt under en tystnad, som man icke kan föreställa sig, trotsar verk-
ligen all beskrifning. Och man må icke tänka sig floden, »Styx», som
den passande nog blifvit kallad, såsom ett litet vatten; man ror på den
under en sträcka af vid pass en mil, dess djup är intill 30 fot, och
den har inga stränder. Klipporna gå rakt ned i vattnet, och om
båten skulle kantra genom en olyckshändelse och lamporna slockna,
vore knappast räddning möjlig, äfven för skickliga simmare, i detta
ogenomträngliga mörker. Vägvisaren handlar derföre utan tvifvel
mycket rätt uti att obetingadt motsätta sig, att sällskapet gör lifliga
rörelser, medan man ror framåt. På en längre sträcka hänga klip-
porna så långt ned öfver hufvudena, att man måste huka sig ned i
den våta och leriga båten och till och med se efter att icke en käpp
står för högt upp, om man vill slippa fram. Längre bort bilda klip-
porna ett högre hvalf öfver floden. Afbrytes tystnaden af rop eller
högröstadt tal, märker man ett starkt eko. En af sällskapet afsköt
alla piporna på sin revolver, och ett eko rullade fram ur de mörka
gångarna, som om klipporna voro nära att sprängas.
Då man kommer öfver sjön och seglat nedåt floden till landnings-
stället, går man en längre sträcka utåt en fuktig, sandig väg, som
ser ut som bädden efter en nyligen uttorkad flod, och vänder derefter
in i en rad af torra stengallerier. Då man genomvandrat ett par mil
af dessa, börja droppstensgrottorna, hvilka åter sträcka sig ett par
mil. Droppstenarne bestå icke af stora, klara kristaller, utan af små
och finkorniga. Man måste derföre betrakta dem litet nogare för att
rätt kunna uppfatta deras skönhet. På många ställen bekläda de
väggarne helt och hållet, tindrande som fin snö i ljusets strålar. På
andra ställen samla de sig i de underbaraste blommor och rosetter,
sammansatta af de finaste blad och trådar. Vägvisaren, som hade
känt hålan i 35 år, stannade med sin vanliga säkerhet på en gång
midt i galleriet, tände en liten fackla och höll den upp mot taket.
Öfver våra hufvuden hängde »den sista sommarrosen», den skönaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
