Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 299
Och den tidens sed, som mig förförde,
Har ej öra för min jemmers röst.»
Här har Malmström berört en af de sjukaste punkterna af
tidens skuldbelastade samvete. En sådan dikt måste ljuda som
ett väckelserop till hvarje tänkande och i sann mening lefvande
menniska.
Men det är icke blott mannen, som kan svika. Äfven qvinnan
har i djupet af sin själ frön, af hvilka mycket ondt kan uppväxa,
om de icke i tid ryckas upp. I sin sköna dikt »Brudsmycket»
låter oss Malmström blicka in uti ett dylikt öde.
Det är en guldsmedsgesäll, som efter långa vandrings- och
pröfningsår återkommer med mästarbrefvet på fickan, och full af
glädje går att uppsöka sin ungdomstrolofvade för att nu med
henne bygga ett eget bo. Han träffar i det kända hemmet ej sin
mö, utan först blott hennes moder. Sedan han redogjort för sina
öden och sitt hopp, frågar han slutligen efter henne, hvars bild
han bar i sitt hjerta:
»Min flicka lefver nog ännu? Hon såg ej ut att dö.
Hon tjenar borta väl sitt bröd, som annan ärlig mö.»
Såsom ett lefvande svar kommer hon sjelf, ehuru långt ifrån
sådan, som han hade väntat sig henne:
»Men Herre Gud! Hvem kommer der, i skir och silkesklädd
Med stolta later, säkert skick och blick så litet rädd?
Är det din dotter, qvinna, säg? Är det mitt hjertas mö?
Hon lefver då ej mer, fastän hon ej såg ut att dö.
Ty nu jag ser, hur det står till, hvad klockan slagen är:
Förgäfves detta snöda prål ej enkans dotter bär.»
Den förlorade slår ner sitt öga och känner sig ej mera sådan,
att hon kan drista sig att nalkas den förorättade:
»Nu står hon blygselhöljd och stum och söker ej min famn:
Min tid är slut, nog ser jag det, jag gått i vilse hamn.»
Blott kort och dämpad är hans klagan öfver hvad han mistat.
Vi anföra de skönaste af hans ord:
»Väl har jag fruktat vågors svall och fruktat stormens gny,
Jag fruktat elden under jord och elden ofvan sky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
