Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 FllAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
Jag menskors ondska fruktat har och verldens undergång,
För skalkars list jag fruktat har och för tyranners tvång.
Men aldrig har jag fruktat än att guldet blifver slagg,
Och att det kunde blifva gift af liljors morgondagg.
Med stadig tro och säkert hopp jag gick från bygd till bygd.
Min första tro var på Guds nåd, den andra på din dygd.
Och städs jag tänkte då: min tro skall snart slå ut sin knopp,
Snart kysser jag min trogna brud: det är — det var mitt hopp.
Snart skall hon räcka mig igen med huldt och trofast sinn’
En hand, af flitens möda hård, men ren och varm som min.
Nu är den handen mjuk som dun, den handen hvit som snö,
Med gyllne ringar rikt besatt — den tillhör ej min mö.»
Men äfven han hade ämnat henne ett gyllne smycke, hamradt
af hans egen hand, en kostbar kedja:
»Af oförfalskadt guld den är. — — Hvad skall jag nu med den?
Jag digjprlorat har och får ej någon annan vän.
Så tog han kedjan i sin hand — en tår ur ögat bröt —
Och slängde smycket med förakt uti den fallnas sköt.
»Du falska tärna tag mitt guld, så väl som mången ann’s:
Det var ändå det bästa guld, det renaste som fanns.
Det kan dig pryda på en dans, om du dertill har mod,
Det kan din moder passa väl, som sålt sitt eget blod.
Och nu farväl I snöda två! Må Gud förlåta er,
Och må han evigt straffa mig, om jag er återser.»
Huru skärt och ädelt Malmström alltid kunde tänka om qvin-
nan röjes bäst här. Äfven hos denna orena varelse finnes det en
punkt, som är ren. Innerst i hennes förvillade väsen lefver ännu
en gnista af den första kärlekens heliga flamma, och det är denna,
som lågar upp i hennes blick, då hon för sista gången ser den
man, hvars tro hon förverkat:
»Han tog sin hatt och så sin staf och så han tyst försvann:
Men ej han såg den mörka eld i flickans öga brann.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
