Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 301
Blek som höstmänen, stum som natten väger hon kedjan i
sin hand, »sen hon den sakta kysst.» Hon drager af sina granna
kläder och brottets guldskörd och kläder sig i arbetets hederliga
skrud.
»Men sist hon sade: Moder min i arbete och nöd
Från denna dag jag tjena skall en ärlig qvinnas bröd.
I ångrens bittra tåresvall jag bada skall min själ.
Må Gud förlåta, hvad du gjort — jag kan det knappt, farväl:
I vida verlden ut hon gick: hon gick med tunga fjät.
Hon tjcnte troget, tjente tyst, och troget, tyst hon grät.
Men när af sorg och ånger mätt hon lades ned i mull,
För första gången hon då bar den trogna kedjans gull.»
Härmed lemna vi nu dem af Malmströms dikter, som beröra
qvinnan eller kärleken. Det är Angelikas skald värdigt att som
mogen man tro pä* kärlekens makt i alla öden, på hans outsläck-
lighet, på hans kraft att väcka ett nytt lif, om ock brottet för en
tid besegrat honom. Vi hafva redan förut antydt, att dessa dikter
äro af så mycket större intresse för den, hvilken vill lära känna
Malmströms personlighet, som de äro ett vitnesbörd om hans trohet
mot sin ungdoms känslostämning. Det är visst att giftiga vindar
andats äfven öfver hans lefnads paradis. Det hörer ej oss men-
niskor till att döma om huru många blomster för deras anda gått
ut; det är vår sköna pligt att lyfta i dagens ljus huru oändligt
många det är, som aldrig förqväfdes eller kunde förqväfvas. Sjelf
har han i sina sista dagar om sig gifvit den rörande sjelfbekän-
nelse, med hvilken vi vilja lykta denna afdelning af hans dikter:
»Stilla, mitt hjerta! Snart hvilar du sött
Djupt i den ensliga mullen;
Ofta du yrat, men snart är du trött,
Längtar till grönskande kullen;
Der i de susande lindarnes frid
Snart får du slumra och bida din tid.
!
Troget du klappat — år ifrån år —
Fröjder och sorger mig delat;
Vållat mitt löje och vållat min tår
Vållat min skuld, när jag felat.
Men om du bröt, du dock aldrig var kallt,
Glödde och stred — men led framför allt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
