Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
Uti en särskild afdelning, som bär till öfverskrift »Minnen»,
har Malmström samlat de sköna kransar, han nedlagt på ädla
bortgångnas grafvar. Han har bland dem icke upptagit några
andra än sådana, som egnats män, värda att af fosterlandet minnas.
Minnessången är en stötesten för de fleste skalder, tilläfventyrs
derföre att allt för många bland skalder varit för litet män och
för mycket ordprånglare. Men att en så tankerik och menniskor
genomskådande man och skald som Alalmström skulle stå högt
såsom minnessångare var att vänta. Måhända är denna krets
af Alalmströms dikter allt för litet påaktad. Vi våga räkna den-
samma för något af det i sitt slag yppersta, som vi ega på vårt
modersmål. Det är en bildersal, full af store mäns gestalter,
tecknade på en gång med oväld, sanning och skönhet.
I den första ramen möter oss »Prins Gustaf», den milde konunga-
sonen, hvars bortgång hos hela folket väckte en så innerlig med-
känsla för den djupt pröfvade fadren, konung Oscar. Här är det
framför allt hjertats röst som talar. »Sagan», säger han,
»Skall minnas kungasonen — hur han väg till hjertan fann
Med den hjertats milda låga, som uti hans öga brann, —
Hur han, ödmjuk i sin höghet, flärdlös i sin härlighet,
Kände hvad den ringe känner, visste hvad den vise vet.»
Vi hafva förut framhållit Malmströms menniskokännedom, den
skarpblick, hvarmed han kunde upptäcka det innersta och väsent-
liga hos hvarje personlighet. Öfverallt röjes detta i hans »Minnen».
Träffande har han sålunda i Sellén, Tullberg, Afzelius, Atterbom
och Geijer tecknat akademiska lärare och vetenskapsmän, olika i
lynne, snille och lycka, men hvar och en i sitt slag vördnadsvärd.
Stundom äro dessa »Alinnen» liksom bräddade med visa tankar,
blixtlika belysningar än af det enskilda än af det offentliga lifvets
företeelser. Gemenligen äro sådana glanspunkter också framsagda
med uttryck, som man aldrig kan förgäta, såsom följande ur sången
öfver professor Sellén:
»Stilla verksam sin förtjenst han glömde,
Ej på ytan mannens värde låg.
All den heder i sitt bröst han gömde,
Allt hans väsens guld ej verlden såg.
Nog man ser hur lätta seglet sväller,
Vimpeln fladdrar öfver fjärd och sund;
Men när hamnens skygd i storm det gäller,
Ingen ser det ankare, som fäller,
Räddande, sin tyngd i hafvets grund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
