Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 303
Eller följande ur sängen öfver Tullberg:
»Hvart lif, som glöder, dödens prägel bär,
Hvar väg, som bryts, en väg till grafven är.»
Eller slutligen följande ur sången öfver Wingård:
»Staters lott först då kan lycklig dömmas,
När bygd på forntid deras framtid är.»
Geijer, professorn, historieskrifvaren, skalden och tondiktaren
är tecknad i skarpa, stora drag.
»Ej tanken mera djupt hos menskor bodde,
Dock, som ett barn, han älskade och trodde:
Och när hans snille sina banor bröt.
Dess blixt som oftast genom tårar sköt.
När känslans makt hans bröst begynte häfva,
Den ville orden på hans tunga qväfva.»
Malmström, som sjelf en gång skulle få en stor och beun-
drande åhörarskara kring sin lärostol, har lika vackert tecknat
återskenet i lärjungars sinne af en lärare, så vördnadsvärd som
Geijer:
»När så han stod uti sin ungdomskrets
Med häfdernas orakelspråk tillreds,
Hur känslans, tankens vågor gingo höga,
Hur fuktades hans kind, hur brann hans öga,
Och tankar, känslor sprungo med hans röst
Elektriskt drabbande från bröst till bröst;
Och fädrens skuggor manas fram att vandra
Förbi hans blickar, vinkande hvarandra:
Ur forntids bröst han lockar framtids namn,
Och skilda sekler mötas i hans famn.»
Det är bekant att Geijer, den störste mästaren Sverige egt i
att genomskåda häfderna, på de sista åren i sin lefnad »afföll»,
såsom det hette, från det gamla politiska parti, hvars förnämsta
stöd han varit, till en nyare tids mera frisinnade åsigter. Det är
otvifvelaktigt att gången af hans egna studier ledde honom till
detta steg. Geijer hade sett för djupt in i verldshändelsernas sam-
manhang, för att ej en gång blifva varse, att hvad föråldradt är
skall ramla, och han var för ärlig mot sig sjelf att längre vilja,
om än yttre gunst derpå vunnits, tjena åsigter, dem han slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
