Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 FRAMTIDEEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
funnit vara ohållbara och framtidslösa. Han mötte derföre i sin
ålderdom med stolt kallblodighet smädelsen, ja till och med agget
och hatet, och gick som en man sin egen väg. Derför vann han
också till slut tänkande menniskors aktning i stegrad grad. På.
dessa omständigheter tyckes Malmström syfta i följande sköna rader.
»Ej någon börda var hans skuldra tung,
Ty. häfden lik, förblef han städse ung:
Blott ökad kärlek var hans ålders vinning,
Och hoppet glänste än kring grånad tinning.
Och mensklig känsla glödde lika varm,
Ja varmare än förr, uti en barm,
Som döden börjat med sin runa rista,
Som kunde allt — blott ej sin kärlek — mista.»
En bild af helt annat slag är den svärmiske, känslofulle Atter-
boms. Ursprungligen en fattig gosse från södra Östergötland hade
denne redan vid mycket unga år, genom att ställa sig i spetsen
för en ny riktning i vår vitterhet, lyckats vinna ett ansenligt om
än icke smickrande rykte öfver hela landet. Ungdomlig omogenhet
och ett skäligen långt drifvet öfvermod utmärkte Atterbom och
hans vänner i ungdomsåren. Men sällan har en man, hunnen till
full mognad, på ett vackrare sätt än denne ovanlige skald och
skriftställare försonat sin ungdoms felsteg. I en mångfald af dikter
har han målat en hög och hänförd inbillnings syner, och i sitt
hufvudverk Svenska Siare och Skalder har han med omutlig rätts-
kärlek gifvit full upprättelse åt de store män, med hvilka han i
sin ungdom fört så häftiga strider. Det är om detta Malmström
sjunger:
»Ett maktspråk bygdt på sekelgammal häfd,
Af vanan helgadt, ej för honom gälde:
Det var hans arm, som sist i gruset fälde
Hvar åldrig fördom, tåld men undergräfd.
Men om han, retad under stridens yra,
Från skilda håll af fiende och vän,
Förgripit sig på minnen, verkligt dyra,
Han har dem manligt rättat upp igen.»
Atterbom dvaldes helst med sin själs kärlek i den gamla folk-
visans underfulla drömverld. Nästan lika härligt som mästaren
sjelf inom detta område tecknar Malmström denna riddarsagans
luftiga skapelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
