Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. iX)7
Franzén hade derifrån förflyttats till vidsträcktare värf och
ailed såsom biskop i Hernösand. Då denne naturens milde sångare
éj mer fans till, sjöng Malmström:
»Var det en höstens vind, som klagande rördes i skogen?
Var det en nordanflägt, bådande mörker och höst?
Tyst! det lät som en suck, nr naturens innersta gjuten,
Djupt ur dess moders bröst — sorgens och kärlekens suck.
Se! det mulnar i norr: polstjernan skymmes och slocknar.
Carlarnes strålande vagn rullar i skyar af sorg.
Lunden lyssnande står; dess kronor vagga med vemod:
Blomman sin darrande kalk småningom fyller med gråt.
Ack! det var iiösten, som kom — kom nordanifrån med ett dödsbud:
Skogen och ängen och sjön stilla begråta sin skald.
Fjällarnes furu och däldernas ros ej kände sin fägring,
Förr’n han dem speglade af troget i diktningens våg.
Först på hans siarebud naturen, löst ur sitt fangsel,
Fatttad i lefvande bild, lades vid menniskans bröst.
Ren var den sången och mild, som sjöngs den af himmelens englar.
Liksom ett sommarens regn föll den i själarnes glöd.
Väfd var hans landtliga dikt af sabbatsmorgonens strålar:
Tårar af kärlek och tro sänkte deröfver sin dagg.
Aldrig så oskuldsfullt har hjertat sjungit sin längtan,
Aldrig så tjusande blygt kärleken hviskat sitt hopp.
Lyktad är ärans och sångernas dag: dess sjunkande qvällsol
Blott öfver grafvar och kors kastar sitt sörjande sken.»
Om någonsin i vår Nord en sång varit himmelsk, så var det
Franzéns. Derföre har också någon sagt, att han lånat sin penna
ur en engels vinge. Han var på en gång prest och skald, och
hvardera saken på ett sätt, att blott få kunna numera vara nå-
gotdera så helgjutet som han; ty, såsom Malmström sjunger:
»Hela hans lif var en bön! mot himlen han vände sitt öga
Sent på en sabbatsqväll, sade sitt Amen och dog.
Frid med den åldriges stoft! Om englar ej gråta vid griffen,
Ar det af glädje att nu han är en engel som de.
/
En biskop af vida annat slag men icke desto mindre fullt
värdig skaldens och tänkarens hyllning har Malmström tecknat i
minnesrunan öfver erkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
