Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD EI,IS MALMSTRÖM. 315
O hvilken framtid skall för oss ej dagas,
Och hoppet oss ej sviker denna stund :
Af enkla seder, som vår forna sagas,
Af lagens kraft med frihet i förbund,
Af måttans styrka, sjelfbeståndets ära,
Af ädel täflan i allt sant och rätt,
Af sjelfuppoffring för vårt land, det kära,
Och trogen kärlek till dess herskarätt.»
Men Malmströms fosterlandskärlek kunde aldrig sammanträngas
att ens finna sin yttersta gräns i Sveriges och Norges förening.
Han tänkte sig alltid Danmark med uti en framtid. Redan i hans
första skaldeär, då han diktade »Fosterlandet», står detta lifslef-
vande för honom, och han var i kärleken till denna idé lika
orubblig som i allt annat. »Han braskade aldrig», såsom skaldens
broder skrifver, »så mycket med dessa sympatier, som mången
annan gjorde i början; men han svek dem aldrig. Vi tveka der-
före icke att kalla Malmström för Sveriges ädlaste skandinav;
ingen har djupare än han lågat för det olyckliga Danmarks sak;
och ingen har mera fast än han varit öfvertygad, att de tre landen,
sammangjutna till ett nytt helt, Skandinavien, skulle vara starka
nog att värja sig mot våldet från öster och söder, och sjelfständiga
nog att kunna gå sin egen väg i alla vår verldsdels hvälfningar.
Vid mångfaldiga tillfällen har han i sång klädt denna sin öfver-
tygelse. Sålunda redan 1840 i »Fosterlandet»:
»Kanske när seklet fylt härnäst
Sitt jubelår, en annan fest
Ar firad re’n förut!
Kanske det redan då har skett,
Hvad hoppet länge förutsett,
Att Skandinavien är ett
Från då till tidens slut.
Kanske att stundens lumpna kif
Har tystnat för ett högre lif
I kärlek, dygd och kraft och ro.
Och solen lyser dubbelt klar
Utöfver det, som splittradt var,
Och enadt är i tro.»
Vid tanken på den frid och vänskap, som nu råder mellan de
nordiska folken, och hvilken, såsom vi hoppas, aldrig mer skall
upplösas i krig, hat och elände, sjunger han om de bittra strider,
som förr rasat mellan de stamslägtade folken:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
