Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31G FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
»Förtrollningen är löst. En högre hand
Har släckt det blinda hatets afgrundsbrand
Hos folk, som samma modersbröst förenat.
Likväl — kanske den var af himlen sänd,
Den eld, som tycktes blott till ofärd tänd:
Ej blott den härjat — den har älven renat.»
I »Midsommarnattsdröm», »Skandinavien», »Till de danska stu-
denterna på Upsala högar» m. ii. dikter möter oss samma nordiska
enhetstanke, lika varm i skaldens sista dagar som i hans första.
Skönast har Malmström tvifvelsutan i sin sista sång öfver något
politiskt åmne, nämligen i prologen till studentkonserterna i Stock-
holm 1864, under det sista danska kriget, uttalat svenska folkets
hängifvenhet för Danmark, då detta stred sin förtviflade kamp mot
Tysklands öfvermakt.
Sedan skalden tecknat krigets fasor, de sköüade fälten, de
dräpta hjordarna, de nedbrända boningarna, hjeltars död och
sårades plågor, vänder han sig till det förfärligaste af allt, de
qvarlefvandes, faderlösas och enkors elände:
»Den arma lefva måste; döden bådar
För hennes tysta sorger ingen tröst;
Ty sammanvuxet är med tusen trådar
Vid dessa späda hennes eget bröst.»
»Hvar svalkas hon i sina heta tårar?
Hur tröstas hon af ärans stolta tal?
Hvad akta verldens ärelystna dårar
En enkas jämmer och en moders qval?»
Skildringen stiger till den punkt, der skaldens förtviäan är
på väg att öfvergå i hädelse. Han tänker på när hämdens dag,,
vedergällningens timma en gång kommer: »Må då», sjunger han,
»Må då — — dock här jag icke får förbanna
Invid Försonarns helga altarrund:
Välsigna får jag — och jag vill välsigna
Det folk, som kämpar för sin frihet än,
Som kunnat under pligtens börda digna,
Men icke kunnat kasta af sig den.
Jag vet ej, hvart dess öden leda skola,
Men väl jag vet, hvad hjeltars styrka tål,
Jag vet att månget folk ur nödens skola
Förtviflans väg har gått till segerns mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
