Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - En publicistisk gengångare. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 335
Imellertid hade genom sådana tilldragelser, luften småningom
blifvit laddad med explosiva ämnen — enligt ordspråket i Frithiofs
saga: »När väld på tinget dömer, är ofärd nära». Nöden i landet,
dels efter kriget, dels i följd af klena år, hade ock verkat någon
afkylning af förtjusningen: det allmänna löjet öfver den be-
kanta förskräckelsen för den förmenta Lindbomska konspirationen
hade äfven bidragit något härtill, och många inom de högre
kretsarna och byråkratien voro icke fullt belåtna med det sätt,
hvarpå föreningen med Norge blifvit ordnad, hvaraf en och annan
hade väntat sig enskilda fördelar i anställningsväg. Så kom år
1822 det Ankarsvärdska högmålet för de bekanta ryttarbyxorna,
hvilket lär vara nog kändt att ej behöfva närmare beskrifvas; och
efter allt detta öppnades med 1823 års riksdag ett nytt politiskt
tidskifte, det första, då förnämligast hos adeln en allvarlig oppo-
sition imot regeringssystemet uppenbarade sig. Denna opposition
kunde ej undgå att bland annat rikta sig äfven mot bristen på
konstitutionela garantier; och det var under denna samt följande
riksdag som man på riddarhuset fick höra excellenserne Mörner,
af Wetterstedt, Fleming m. fl. eftertryckligt och med patos påstå
att Sverige icke vore någon parlamentariskt konstitutionel stat i
samma mening som England, emedan § 4 i Regeringsformen säger
att konungen här skall allena styra riket. Derimot uppträdde på
andra sidan friherre C. H. Ankarsvärd, f. d. ryttmästaren grefve
del förklaras genom följande berättelse, som för mänga år sedan meddelades skrifvaren
häraf i första hand. Framlidne kommersrådet Zenius, som var ledamot af lagko-
mitén, berättade nämligen en gång, att samma dag på morgonen som målet mot Ihre och
Bergelin skulle första gången förekomma i högsta domstolen, hade han stått i Stor-
kyrkobrinken och talat med en af domstolens ledamöter, justitierådet Blom. Justitie-
kansleren Thurdfjell, som var aktor i saken i högsta domstolen, hade i detsamma
passerat förbi dem, och både Zenius och Blom hade då beskärmat sig öfver att Thurd-
fjell kunde förnedra sig genom framställningen af påstående om dödsstraff imot per-
soner för det de druckit en skål. Icke desto mindre hade Blom sjelf deltagit
i dödsdomen mot de båda anklagade. Några dagar derefter hade Zenius träffat Blom
och yttrat sin förvåning häröfver, enär Blom sjelf under deras nyssnämda samtal hade
bittert klandrat Thurdfjell för hans yrkande. Blom hade då urskuldat sig dermed, att
under det saken förevarit och diskuterats i domstolen, hade bud skickats ifrån kron-
prinsen åtta särskilda gånger, med hotelse att om de anklagade ej blefvo dömda till
döden, skulle han, som ansåg en sådan dom nödvändig såsom ett skräckmedel imot
andras försök att stämpla för den afsatta dynastien, lemna regeringen och resa ur
riket, men tillika hade han gifvit sin högtidliga försäkran att de anklagade, om de
dömdes, skulle få nåd och endast behöfva umgälla sin förbrytelse med någon tids fän-
gelse. (Mycket nog för en sådan sak). Något bevis för sanningen af Bloms yttrande
finnes naturligtvis icke, helst sedan samtliga dåvarande justitieråden äro döda; men
osannolikt är det icke, emedan missförhållandet imellan förbrytelsen och straffet är
svårt, om ej omöjligt, att förklara utan någon särskildt inverkande orsak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
