Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Ryssland i våra dagar. 1. Det nya tidehvarfvet. — Alexander Herzen och det ryska revolutionspartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSSLAND I VÅRA DAGAR. 361
Kriget 1812 bragte nationalitetsbegreppet åter till heders också
bland de högre stälda klasserna. Karamsin och skalden Puschkin
(lord Byrons talangfullaste efterföljare) gåfvo lif åt de åsigter som
gälde före Peters tid. Den skarpare kritiken öfver det myckna
bristfälliga inom ryska samhället skulle nödvändigt återföra bild-
ningsbehofvet till den vesterländska odlingen. Denna cirkel hafva
alla de ryska liberala af den äldre skolan genomgått.
Imot den främmande odlingen uppträdde slavofilerna med
sträfvandet efter nationel utveckling till Iwarje pris, d. v. s., till
och med om det skulle ske med förlust i fråga om bildning och
politisk liberalism. De ville representera den inre sidan af natio-
nalitetssträfvandet, så att det af Peter missledda folklifvet skulle
rensas från alla tillsatser och återkomma till de gamla byzantinska
bildnings- och trosgrundvalarne. De åthöjde sig ej med politisk
slavism; deras doktrin innefattade bestämdt en specifik slavisk
verldsåskådning.
De socialistiska medlemmarne af moskauska studentcorpsen
hade valt fransyska förebilder, och åsyftade att åstadkomma ett
panslavistiskt verldsrike.
Den nya skolan arbetade ned sig i det gammalryska byzan-
tinska och dettas patristik och teologi. Den gamla goda tiden, då
alla klasser lefde i endrägt, blef för dem det förlorade paradiset;
det ortodoxa presterskapet ansågo de hafva stått i spetsen för en
verkligt nationel bildning, som var lika tillgänglig för alla. Till
och med vildheten hos sådana czarer som Ivan den förskräcklige
syntes dem vara ett envälde sådant det höfdes en sträng men väl-
menande fader, hvarimot Peters våldsamheter icke skonat någon
tradition, häfd eller folksed. Blott en räddning från den olyck-
liga ställningen fanns. Den låg hos folket, — som blifvit sina
traditioner troget. Hand i hand med dettas demokratiska riktning
gick slavofilernas böjelse för den grekiskt-ortodoxa kyrkan och den
byzantinska teologien.
Saken behandlades likväl sedermera grundligt af den akade-
miska polisen, som förbjöd filosofiens studium och förvisade några
ifrigare »filosofer» till Wiätka och Perm vid asiatiska gränsen.
Detta öde träffade likväl icke slavofilerna utan dessas motparti,
den socialistiska skolans anhängare, i spetsen för hvilka stod
Alexander Herzen. Han hade yrkat på nödvändigheten att bryta
med hela den förflutna tiden och stält sig på den franska socia-
lismens ståndpunkt. Han och hans vänner voro anhängare till
Huge, sedermera till Stirner och öfriga män ur Hegelska venstern.
De ansågo den slaviska forntiden icke vara bättre än landets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
