Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - En dansk teolog och hans »makalösa upptäckt». Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DANSK TEOLOG. 373
Vi yttrade att vara ortodoxers här anförda nyaste trosbekän-
nelse i sjelfva verket skall befinnas vara en indirekt handräckning
ät motpartiets sak. Vår mening är denna: det gifves tvenne sätt
att ådagalägga den egna ståndpunktens berättigande: antingen
genom direkta, positiva bevis, eller ock genom en på motståndarnes
åsigt verkstäld »deductio in absurdum.» Den förstnämda bevis-
ningsmetoden har användts i hela den rikhaltiga litteratur, som
utgör frukten af de senaste årens kritiska undersökningar angående
kristendomens ursprung och kärnpunkten i de olika nytestament-
liga lärobegreppen. Många hafva härigenom vunnits för den ny-
protestantiska riktning, som fordrar en troslärans och kyrkosam-
fundets reformation på grundvalen af den utaf forskningen, så att
säga, på nytt upptäckta kristendomen; men ännu många flera
skola sannolikt få ögonen öppnade nu, då prestlärans kristendom
liksom oförvarandes råkat blifva framstäld till allmänt beskådande
i hela dess vidunderliga, afskräckande absurditet. Detta är hvad
som skett genom det nordiska kyrkomötets sätt att motivera den
öfver nyrationalismen fälda domen. Man har tillstoppat öronen
för den anklagades protester och sjelfförsvar och föredragit att,
hellre än att inlåta sig på en granskning af hans begrepp om den
sant kristna tron, genom ett slag i ansigtet på det sunda förnuftet
stegra spänningen till det yttersta. Men — »allt ytterligt är stäldt
på gränsen af ett fel; ju högre bergets spets, dess brantare in-
under» (Kellgren). När konfessionalismens män på kyrkomötet
ställa till oss dessa förmanande ord: bruken edert förnuft i verlds-
liga angelägenheter, men akten eder väl för att taga råd af det-
samma i fråga om antagandet eller förkastandet af dogmatikens
»rena lära!» så kunde det väl hända, att församlingen i våra dagar
genmälde med denna fråga af sjelfve »gamle Grundtvig»:
»Er Lys paa visse Vilkaar blot
saa halvvejs at ophoje?
gjor det ej alle Vegne godt!
er Lys ej Livets 0je!
Skal for Misbrugens Skyld maaske
paa Aandens Himmelbne
vi heller Mulm og Merke se
end Solens blanke Lue! ’)
En omständighet förtjenar att här framhållas: ingen tidpunkt
har kunnat vara olämpligare för proklamerandet af djefvulsdog-
1) Jmfr. Kirkelig og folkelig Digtmng af N. F. S. Grundtvig, sid. 115.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
