Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 387
halsring, den sköna käken!» Kring denna »obelisk», säger Reuter i
den beskrifning pä sin födelsestad, hvilken han infogat i Schurr-
Murr och ur hvilken vi lånat dessa drag, trängdes pojkarne under
sina lekar om äran att stå vid skampålen, och sjelf tillstår han,
till sin blygsel, att han företrädesvis drifvit den talangen att stå
vid kåken mycket långt. Om menniskorna = myrorna i denna
lilla stack fäller Reuter följande allmänna omdöme: »Tolfhundra
personer, män, qvinnor och barn, förehade då ungefär detsamma
som nu de två tusen fem hundra. Männen plöjde, harfvade och
gödslade sjelfve sin jord, sömmade skor och byxor åt sin nästa
och visste hemma hos sig mycket väl, hur det skulle gå till att
få kommunalväsendet i godt skick, men öppnade icke sin mun på
rådstugan, och om de gjorde det, önskade de efteråt att det varit
ogjordt. Qvinnorna kommo tillsamman och klagade öfver dåliga
pigor och slösaktiga män, granskade sina medmenniskors fei under
den egna fullkomlighetens förstoringsglas och stickade strumpor i
oändlighet. Vi barn — jag talar här om både småherrarne och
småfröknarne — voro hjertans förnöjda, sleto ut våra skodon,
refvo sönder byxorna, lufvade om hvarandra, blefvo sams igen,
kastade boll, spelte sten och tänkte alls icke på att vi också en
gång skulle sticka strumpor och hålla mun, när vi kommo upp i
rådstugan. Det var alldeles som nu, men hastigheten något mindre».
Under dessa för hans poetiska sinne afgjordt gynsamma om-
ständigheter, i skötet af en fri och frisk natur, i ständig beröring
med folk af olika samhällsklasser, förlefde Fritz Reuter sina barn-
domsår, och hade yttermera .fördelen att till denna tids outplånliga
minnen kunna lägga åtskilliga bilder och intryck från det för
Tyskland betydelsefulla året 1813, då äfven hans fädernestad
hemsöktes af de från Ryssland återtågande fransmännen. I full
öfverensstämmelse med den temligen obundna naturuppfostran, af
hvilken gossen på detta sätt blef delaktig, stod den undervisning
honom i hemmet bestods. Utom väfvarenkan Beckerschs skola —
ett »privat-institut, utan bidrag af stats- och stads-medel», afsedt
att varsamt och säkert föra den lärgirige uppför ABC-bokens
branta och knaggliga stig — funnos i den lilla staden visserligen
tvänne officiela inrättningar för bibringande af nödig kunskap och
tukt: kloekarskolan, »der det alls icke kom i fråga någon appell
till hederskänslan, utan der käppen herskade i sin mest omiss-
känliga gestalt», samt rektorskolan, der botanikern, musikern, opti-
kern, bokbindaren, urmakaren, politikern och förste skriftställaren
i Stavenhagen, rektor Schäfer från sin »kanteder» predikade vettets
evangelium för Sternhagens tröga ungdom, och, om ordet icke föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
