Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 389
f. d. apotekare, en karl med mycken humor i kroppen, treflig, i
hög grad originel, outtömlig på historier, aldrig rådlös att gifva
tillfredsställande förklaringar på de spörsmål hans fantasirike unge
elev framkastade, och dertill en man begåfvad med ett djupt,
varmt och fritt natursinne, en »kännare af fågelspråket, så -god
som Salomo». Under gemensamma ströftåg i skog och mark öpp-
nade han gossens öga för naturens rikt vexlande skönhet och lärde
honom omärkligt förnimma en mening i steglitsens sång, i råttans
pip, i alla de röster, som gifva lif åt den gröna tufvan, åt de
tysta skogarne. En mera direkt åt förståndssidan riktad under-
visning meddelade Onkel Herse för öfrigt i skrifning, rättstafning
och teckning. Äfven i gymnastikens ädla konst sökte den gamle
onkeln, som genom några dunkla rykten fått nys om fader Jahns
sträfvanden, införa sin unge vän; men dessa öfningar togo en
hastig ända, då Fritz en gång råkade falla från den mot ladugårds-
väggen uppresta stegen — den enda apparat, som stod till för-
fogande — rakt ned i gödselstacken, lyckligtvis oskadad till lif
och lem och, efter omsorgsfull afputsning, utan synbart men för
de mörkgröna byxorna, men olyckligtvis med minnesmärken efter
den olycksaliga tilldragelsen, hvilka ej kunde döljas för »tantens»
mycket tunna och mycket fina näsa. Sanningen måste fram, Fritz
blef utledd, onkel Herse fick sig en straffpredikan och med gym-
nastiserandet var det slut.
Vi hafva dröjt något längre vid Reuters tidigare barndomsår,
emedan de intryck, som under denna tid upptagas af det unga
sinnet, vanligen tränga djupast och bilda grundlaget för hvars och
ens individualitet, särskildt den estetiska. Men de glada, sorglösa
dagarne ha ingen lång varaktighet. Detta fick äfven Reuter erfara.
»Gossåldern började», säger han: »en candidatus theologice med
fast lön antogs som lärare, sträng disciplin infördes och så bar
det af med stora steg in i lifvets allvar.» Vid fjorton års alder
skickades Fritz till gymnasiet i Friedland, derifrån till Parchim;
anno 1831 var han välbestäld student i Rostock. Året derpå drog
han till Jena för att der, efter sin fars önskan, idka juridiska
studier. Men, tyvärr, tiden var icke gynsam för en dylik stilla
verksamhet, ej heller fans i Reuters inre någon synnerlig drag-
ningskraft till institutionerna och pandekterna. Den franska juli-
revolutionens svallvågor hade efterhand i det tyska grannlandet
uppväckt en rörelse i sinnena, som starkast framträdde hos den
lättrörliga universitets-ungdomen. Reuter gjorde han som ne
andre: gaf juridiken »den Deuwel», släckte flitens lampa, begaf sig
ut bland de andre frie bröderne, blef medlem af den politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
