Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 391
bilan. Också svigtade stundom Reuters mod; men hans naturliga
sorglöshet, här en gode gudars gâfva, hans okufligt glada lynne,
hans kärnfriska kropp trotsade alla fängelsets vedervärdigheter
och räddade honom undan den lekamliga eller andliga död, som
tidigare eller senare, i fängelsehvalfven nådde flertalet af hans
medbröder i eländet.
Så började nu Reuters »Festungstid». Om de första två och
ett halft år, hvilka han tillbragte på Silberberg, en fästning i
Schlesien, har han icke ett ord att förkunna. Så mycket mera
om de derpå följande. Med förflyttningen till Glogau, i början af
år 1837, öppnar han den färgrika skildringen Ut mine Festungs-
tid (»Under lås och bom»). Från Glogau, der han under ovanligt
mild behandling vistades blott sex veckor, skjutsades han till
Magdeburg, der han under uppsigt af en kommendant, som »en
gång ville visa verlden, hur man skulle handskas med högförrädare»,
ett helt år igenom fick pröfva på all den bitterhet, som småaktig
stränghet kan bereda ett värnlöst offer, men på samma gång hade
tillfälle att uppenbara ett starkt, segt lynnes oerhörda motstånds-
kraft. Från Magdeburg, hvars fängelseceller af en sundhetsnämnd
blifvit förklarade »lifsfarliga», flyttades Reuter våren 1838 till fäst-
ningen Graudenz vid Weichsel, och hade under vägen dit, då han
passerade Berlin, ett föga angenämt tillfälle att förnya bekantskapen
med dess ransakningsfängelse, »die Hausvogtei», der han under
»onkel Dumbachs» ömma vård fick tillbringa tre dygn i oeldad
cell, utan sängkläder, utan tillräcklig föda, på en gång pinad af
hunger, köld och kroppslig utmattning. Också får »onkel Dumbach»,
eller, för att begagna en mindre förtrolig titel, hr kriminalrådet
Dumbach, det vitsordet, att han var icke en elak, utan en verkligt
gemen karl. Efter ett års jemförelsevis drägligt fängelselif i Grau-
denz blef Reuter sommaren 1839 åter flyttad, och denna gång till
den lilla fästningen Dömitz i Meklenburg. Det hade nämligen till
sist lyckats för den meklenburgska regeringen att utverka, icke
frigifvandet af en så »farlig högförrädare», utan blott hans utlem-
nande, med dervid fästadt vilkor, att han skulle hållas lången tills
den preussiske monarken fann skäligt att göra bruk af sin usur-
perade benådningsrätt. Året derpå, 1840, dog Fredrik Wilhelm III.
Hans efterträdare, Fredrik Wilhelm IV utfärdade en vidsträckt
amnesti för politiska förbrytare. Reuter bief »afglömd» i benåd-
ningsskrifvelsen, men frigafs på eget bevåg af sitt lands regering;
och så var det slut på hans »fästningstid».
Rusig af den återvunna frihetens lycka, vandrade Reuter med
ränseln på ryggen och följd af sin lilla hund åter till fädernehem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
