Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
met. Vänligt imottagen af alla, fann lian dock allt förändradt.
Modren var död; fadren, som vant sig att anse honom för förlorad,
visste icke rätt, livad det skulle bli af den nu trettioårige sonen.
Och han visste det knappast sjelf. Pä försök skickades han våren
1841 till det vackra, muntra Heidelberg för att fortsätta sina sä
grundligt afbrutna, med allvar knappt någonsin började juridiska
studier. Det slog icke väl ut. Efter sju års lidanden och försa-
kelser fann Pieuter bättre smak i ett godt glas, bland lustiga kam-
rater, än i Corpus juris. Man kan svårligen förtänka honom det;
men man kan icke heller förtänka fadren, att han, efter detta sista
misslyckade försök att drifva sin vilja igenom, tog sin »ollen Fritz»
ur denna skolan. Ater hemkommen, blef Reuter hvad man i
Meklenburg kallar »Strom», d. v. s. ett slags inspektor eller för-
valtare på sin faders gård. Detta verksamma, trefliga lif, som
bragte Reuter i ständig beröring med arrendatorer, inspektörer,
småstadsborgare och folk af arbetsklassen, räckte till 1845, då
hans far, borgmästaren, afled. Mot förmodan lemnade han ingen
förmögenhet efter sig. Vännerna, som aldrig haft något rätt för-
troende för »inspektor» Reuters praktiska duglighet, visade sig
mycket »försigtiga»; och så befann sig den trettiofemårige mannen
helt plötsligen på bar backe, utan tillgångar och utan utsigter.
Framför sin inspektors-titel kunde han nu sätta ett f d., det var
hela behållningen. De fem följande åren tillbragte Reuter på
resor. Långt kom han icke; men i det meklenburgska och pom-
merska plattlandet irrade han omkring på alla håll, såg många
menniskors hem, lärde känna deras seder och var öfverallt en
munter, välkommen gäst. Kort och godt: ett slags fredlig vålds-
gästning hos talrika vänner och fränder skaffade Reuter ett stän-
digt ombytt tak öfver hufvudet och ett ingalunda knappt, men
dyrt köpt bröd för dagen. Det var just ingen afundsvärd tillva-
relse, också kände han mellan skämtet och löjena djupt bitterheten
af detta tröstlösa, i längd odrägliga tillstånd. Men, hvad skulle
han göra? I sin egen tanke dugde han till ingenting, utom till ett,
till jordbrukare, och för detta enda fattades honom det oundgäng-
liga — pengar. Här voro goda råd dyra; han grubblade och
grubblade, men kom icke till något beslut. Jag var, säger han
sjelf, mycket olycklig, mycket olyckligare än då jag satt på fäst-
ning. Men bäst Reuter grubblade, kom der ett* nytt, oväntadt
uppslag i hans lif. I sitt fyrationde år förälskade sig den gamle
ungkarlen i en fattig prestdotter, och förälskade sig så, som endast
den.kan, hvilken af himlen fått sig beskärd den sköna gåfvan af
ett rent sinne xoch ett varmt hjerta. Reuter hade funnit den rätta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
