Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 393
det kan man läsa pâ hundrade ställen mellan raderna i hans verk.
Nu måste en egen existens grundas, ett eget hem byggas, kosta
hvad det ville. Och Reuter bief — skolmästare i Treptow, en liten
pommersk stad, blef skolmästare med 230 riksdalers lön, fri bostad
i skolrummet och rätt att odla potatis pâ en bestämd jordlapp,
det sista en löneförbättring, hvilken han beredde sig som tillfälligt
skrifvarbiträde ät församlingens pastor. En och annan riksdaler,
välkommen och väl behöflig, förvärfvade den fattige pedagogen
som porträttör. I den bildande konst, som rör sig med stiftet,
penseln och färgerna, hade Reuter, som ofvan är antydt, blifvit
invigd af onkel Herse. I sin ungdom satte han till och med på
allvar i fråga att bli målare, en kanske något förflugen plan, som
också strandade på fadrens bestämda vägran. Under »fästnings-
tiden» hade denna artistiska fallenhet beredt honom förströelse, nu
blef hon honom till verklig, om ock ej så stor nytta. Men hvarken
skolmästeriet eller pastellmåleriet var bestämdt att blifva den åker,
på hvilken f. d. inspektören skulle uppskära sin framtids rika
skördar. »Under de långa aftnarne, då jag ej hade något skrifveri
för hr pastorns räkning», säger Reuter, »skrefjag i stället »Lauschen
un Rimels» (Historier och rim) och det blef mitt potatesland, och
vår Herre har låtit sin sol skina deröfver och låtit regn och dagg
falla derpå — och potatisen slår bäst till för de dumma». Och i
dessa Lauschen un Himels, af hvilka det förra häftet efter många
svårigheter såg dagen anno 1843, stöta vi för första gången på
skriftställaren Reuter. Det var ingen brådmogen ung talang, som
här med klappande hjerta bjöd publiken de första profven af en
flygande fantasis ingifvelser. En mångpröfvad man hade i dessa
små rimmade berättelser inlagt en riklig del af det goda lynne,
som under hårda tider hjelpt honom fram genom dagens veder-
mödor, hade i dem hopplockat ett anspråkslöst urval af muntra
historier, glada infall, egendomliga iakttagelser, samlade under ett
mångårigt lifs vexlingsrika erfarenhet af glädje och sorg. Dock,
sorgen fick icke sticka fram. Det gäller om »Läuschen un Rimels»
detsamma, som Reuter yttrar i inledningen till sin skildring af
Stavenhagen: »Jag vill icke att de gamla lustiga historierna skola
förderfvas af någon sorgbundenhet; jag vill binda en brokig krans
af lustiga blomster åt den gamla tiden, och de grafvens blommor,
rosmarin och nattviol, som komma in med, skall jag gömma under
friskt och trefligt grönt, så att ingen ser dem.» Verkan af dessa
på den meklenburg-förpommerska dialekten skrifna dikter var, som
en berlinerkritiker ’) anmärker, glänsande, genomgripande, men till
’) Fr. Kreyssig, Vorlesungen über den deutschen Roman der Gegenwart. (Berlin
1871), sid. 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
