Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 399
i köld och snö, sjunker utmattad ner pä öppen väg, men upptages
af barmhertiga menniskor, som gifva henne och barnet tak öfver
hufvudet. Imellertid insjuknar modren, förlorar förståndet och dör
som sjelfmörderska. Barnet uppfostras af välvilligt, främmande
folk. Efter några år återvänder Johan okänd till sin hembygd,
ser sitt barn, sin Maries afbild, och försvinner ånyo sedan han
till sist något högtrafvande ordat om det fria landet på andra
sidan hafvet, der man kämpar en väldig kamp med jätteekarne,
tvingar rika skördar ur vildmarken och bygger sig ett hem hvar
man behagar. Det är påtagligt att detta Reuters verk icke skulle
tilltala herrarne i det feodalistiska Meklenburg. Men icke dem
allena har det misshagat. Äfven kritiken har haft åtskilligt att
invända, som icke heller är så alldeles ogrundadt. Det är påtag-
ligt att det uppskrufvadt retoriska, det blott och bart fraseolo-
giska i denna dikt mångenstädes bjudes i stället för den upprörda
känslans sanna patos. Facit indignatio versus, heter det visser-
ligen: men oviljan är hos Reuter ett allt för svagt poetiskt ferment.
Derför sjunker också hans ton esomoftast ned till tom, kylig de-
klamation eller söker med märkbar ansträngning att hålla sig
uppe i en icke rätt natmdig hetsighet. Man märker lätt, att han
icke är i sitt rätta element. Och likväl saknas här ingalunda drag
af sanning och kraft, af brännande djup lidelse, af innerlig känsla,
af alla ett älskande, lidande, krossadt och förtviflande hjertas in-
nersta rörelser. Om de fattades, vore Reuter icke den han är.
Man har ofta förehållit honom en dragning åt det sentimentala,
det sjukligt känsliga, och nekas kan ej att man någon gång er-
tappar honom på denna afväg. Dock sällan. Det är sant, att i
hans eget öga stundom framqväller en tår, der han som berättare
efter konstens reglor bort bevara det klassisk-episka lugnet; men
dels är Reuter, ehuru till sitt diktarskaplynne väl i botten (huf-
vudsakligen) epiker, detta dock icke uteslutande och på långt når
ej i den stränga stilen; tvärtom torde för honom dessa ofta ovän-
tade frambrott af ögonblicklig lyrisk stämning vara ett utmär-
kande drag, som har sitt försvar just i hans snilles egendomliga
formation; — dels, och detta anse vi för det vigtigaste, är den
patetiska reflexion, som bryter sig fram, endast undantagsvis af
den art, att hon kan betecknas som sjuklig. Det är icke alltid
sjuklighet i den vemodiga tillbakablicken på en förgången lyckli-
gare tid, i den oförbehållsamt uttalade medkänslan för dem, som
lida eller fröjdas, i den harm som ljungar mot den mäktiges för-
tryck och känslolösa gemenhet. Reuters vekhet, hans sentimenta-
litet, om man så vill, bär föga vitne om någon ohelsa; det är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
