Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
den något sä rent inenskligt, sä för oss alla gemensamt, att vi väl
både som läsare och granskare fä hålla till godo denned.
1858 utkom, som redan är nämdt, andra bandet af »Lauschen
o
un rimels.» Aret derpå hade Reuter en ny poetisk berättelse att
bjuda på. Det var Hanne Nüte un de lütte Pudel, »en fågel- och
menniskohistoria», som titeln lyder. Hanne Nüte, en ung, nyss
utlärd ’smedsgesäll, säger farväl åt sitt hjertas käraste, »den lilla
pudeln» — flickan hade fått detta binamn för sitt krusiga, mörka
hårs skull — och drager ut i verlden att fullkomna sig i sitt
yrke. Han råkar snart i hvarjehanda äfventyr, kommer i beröring
med folk, icke alltid af bästa slag, får giftermålsanbud af en he-
derlig, godhjertad och icke obemedlad enka, men blir under allt
detta sin kärlek och sina redliga grundsatser orubbligt trogen. Af
illvillige, afundsamme kamrater blir han slutligen gjord misstänkt
för mord på en gammal judeqvinna, mot hvilken han visat väl-
vilja och hvars son för åtskilliga år tillbaka blifvit mördad. Under
tiden har Fiken, den lilla pudeln, måst taga tjenst hos en rik, men
illa liden bagare, som förföljer henne med ömhetsbetygelser och
genom föräldrarne söker tvinga henne att med sig ingå ett s. k.
kristligt äkta förbund. Upplösningen, i hvilken Reuter på ett utan
fråga poetiskt berättigadt, men något bredt, stundom ej så allde-
les okonstladt sätt, låter djurverlden, representerad af en hop fåg-
lar och möss, ingripa, blir den, att hennes oskuld kommer i dagen,
bagaren förvinnes till mordet på juden och hans broder, en elän-
dig varelse, som tagit del äfven i detta odåd, bekänner sig vara
den, som burit våldsam hand på den gamla, halfförrycktajudinnan.
Äfventyret slutar gladeligt med Hannes och Fikens bröllop. Äfven
i denna berättelse, med hvilken Reuter synes ha tagit ett farväl
af framställningen i bunden form, är don strängt episka stilen inga-
lunda fast vidhållen. I sjelfva kompositionen saknas enhet, sam-
manslutning, klar öfverskådlighet, och i behandlingen har Reuter
lemnat sin fantasi och sin känsla så fritt spelrum, att bygnadens
få linier nästan försvinna under den tryckande massan af yppiga
detaljer, af nyckfulla utsprång, väldiga bladmassor och som nyss
nämdes, symboliska framställningar ur djurverlden, hvilka senare
genomlöpa hela skalan från det lyriskt känsloömma, genom hu-
morn, ironien och parodien, ända ned till persiflaget. Det är, i
korthet sagdt, en något vild gotik. Men trots dessa brister, trots
denna regellöshet, skall ingen sluta läsningen af »Hanne Nüte»
utan en känsla af innerlig tillfredsställelse med de öfverallt sig
uppenbarande dragen af en poetisk skaparförmåga, som ensamt
besittes af den verklige skalden, den djupe menniskokännaren, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
