Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
grad skrattretande skildring af den ur Lifvet på landet bekante
gamle inspektörens irrfärd till Berlin i sällskap med juden Moses
Löwenthal; och slutligen bagatellen Vont Pird up den Esel (Af
hästen och på åsnan), kort och lärorik historia om en liten puckel-
ryggig, fåfäng, dum och rik ungersk ryttmästare, som i diverse om-
gångar bytte ner sig, så att han i stället för en praktvagn med
fyra hästar till sist tick ett piphufvud, på hvilket den berömda
staden Criwitz i Meklenburg fans afmålad.
Man har hos Reuter velat finna brist på produktivitet, och
jemförd med vissa romanfabrikörer och framför allt fabrikörskor,
som skapa sina snillefoster med samma lätthet som taskspelaren
kaniner, kommer den varmhjertade humoristen ovedersägligen till
korta. Men om han också ej kan mäta sig med dessa undergö-
rare för den gapande hopen, något armod i fråga om skapande
förmåga lärer icke kunna förevitas honom, och allraminst om man
betänker att han börjat uppträda som skriftställare först i de år,
då fantasiens flygt hos mången redan mattats, då den ungdomliga
känslan svalnat och framför allt ärelystnaden, begäret efter ut-
märkelse, hunnit visa sin vanmakt att tillfredsställa och lycklig-
göra. Betraktad ur denna synpunkt är Reuters produktivitet nä-
stan öfverraskande stor. Redan 1862, året efter det, då han utgaf
»Schurr-Murr«, framlade han för publiken några nya blad ur sitt
minnes album, den med rätta högt berömda skildringen Ut mine
Festungstid. Det var, som vi redan sett, en bedröflig period i
Reuters på pröfningar rika lif; men aldrig har väl en fästnings-
fånge med mera godt lynne berättat sin egen pinohistoria. Det
är visserligen sant, att ett par tiotal år lågo mellan berättaren
och den tid han skildrar, och det kan icke gerna misskännas, att
den lycka Reuter sent omsider funnit i ett på kärlek rikt hemlifs
sorgfria lugn i sin mån försonande inverkat på hans uppfattning
af det dystra förflutna; men icke mindre beundransvärdt framstår
derför det kärnfriska lefnadsmodet hos denna anspråkslösa, glada
konstnärssjäl, icke mindre behag, icke mindre sanning ega derför
hans taflor, att de muntra bilderna blifvit dragna mera fram i
förgrundens skarpa belysning och de dystra med vänlig, varsam
hand blifvit långt tillbakaskjutna i fondens halfdunkel. Karak-
tersteckningen är här, som öfver allt hos Router, ovanligt säker
och väl utförd. Med hans olyckskamraters yttre och inre blifva
vi snart förtrogne, och om han sjelf, som naturligt är, icke fram-
träder för oss lika handgriplig som bild, så lemnar han oss desto
rikligare tillfälle att blicka in i alla sin själs vinklar och vrår.
Han döljer -för oss ingenting. Med en i bästa mening barnslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
